BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Kompani Orheim
Jarles mamma ringer mitt i natten och berättar att hans far är död. Det väcker minnen till liv om uppväxten i barndomshemmet i Stravanger och smärtan att leva tillsammans med en alltmer alkoholiserad och oberäknelig far som till slut får familjen att falla samman. Men filmens beskriver också unge Jarles sökande efter en identitet i 1980-talets Norge. Första kärleken, musiken och om när han blev engagerad antirasist och aktivist. Den sista delen i trilogin om Jarle Klepp.
Baserad på Tore Renbergs roman
| Originaltitel | Kompani Orheim |
| Alternativ titel | The Orheim Company |
| Regissör | Arild Andresen |
| Manus | Arild Andresen, Lars Gudmestad |
| Genre | Drama, 2010-tal |
| Skådespelare | Kristoffer Joner, Glenn André Viste Bøe, Rolf Kristian Larsen, Henrik Mestad, Andreas Cappelen, Vebjørn Enger, Cecilie A Mosli, Eili Harboe |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 144 |
| Filmnummer | 95389 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Fast handlingen är djup och emellanåt väldigt plågsam så lyckas man skapa en trivsam stämning. För det skär i hjärtat när den okänslige fadern sätter igång med sina metoder. Förövrigt känns det väldigt trovärdigt skildrat med allt vad det innebär att vara tonåring och söka en tillhörighet.
En väldigt sympatisk trilogi det här, och det här kan nog vara den bästa filmen av de tre. En alkoholiserad svinfarsa har man förvisso sett en och annan gång på film tidigare, men Kristoffer Joner är otroligt bra i rollen, och sonens maktlöshet inför familjetillvaron går rakt in i själen. Hans identitetssökande känn också trovärdigt och de kommunistslynglar han hamnar oss är väl nästan värre än hans familjesituation. Att det hela kryddas med lite skön 80-talsmusik gör ju inte saken sämre heller
Knöt ihop påsen i en mycket fin triologi
Överraskande bra och stark film. Det finns en väldigt stark Knausgård-känsla över filmen, vilket för mig bara är positivt. Blir sugen på att läsa böckerna och tycker det är lite surt att jag missade den andra filmen när den gick på SVT, vet inte hur jag ska se den nu. Såg den första för typ 6 år sedan och hade helt missat att det kommit uppföljare. Den här var en riktigt fin och välspelad uppväxtskildring i 80-talsmiljö. Rekommenderas varmt.
Jag tycker nog att både Jarle och mamman är lite diffusa personligheter
medan pappan är intressantare och egentligen filmens huvudperson
och han lyckas dessutom väcka min sympati. Jarles tal vid pappans
begravning visar väl också att han äntligen har börjat förstå pappan.
Fint relationsutforskande och domestisk skildring. Vebjörn som vanligt en fröjd att se.
Kul att se en film om den här problematiken som har en nerv och dynamik som helt saknas i filmer som t.ex. Svinalängorna. Rolig och hemsk på samma gång. Många scener kändes som pinsamma ögonblick från mitt eget liv och jag fick stoppa huvudet under täcket mer än en gång 3+
Välgjort, men det känns som man sett det tusen gånger redan.
Medelmåttigt norskt alkodrama. Godkänd, inte mer.
En stark avslutning gör att filmen kan hålla sig kvar vid en svag fyra. Även om jag sett de tidigare två delarna så var jag lite besviken över hur dåligt den tredje håller sig som fristående berättelse. Alla element som utspelar sig utanför familjens fyra väggar (eller åtminstone mellan de tre parterna) känns mer som ett sätt att visa vilken slags person Jarle håller på att bli, den karaktär vi får träffa i de två föregångarna. Visst fyller det en funktion att vi får förståelse för ursprunget till hans trotsighet och också känsloambivalenta liv, men det hanteras här lite väl nyckfullt. Jag hade helst velat se mer ingående delar av den berättelsen.
