BETYG
3.4
av 5
The Fountain
2006
USA, Kanada
96min
IMDb
Över tusen år och genom tre parallella historier skildrar The Fountain en historia om kärlek, död, andlighet och hur skör vår existens egentligen är.
| Originaltitel |
The Fountain |
| Alternativ titel |
The Last Man |
| Regissör |
Darren Aronofsky |
| Manus |
Darren Aronofsky |
| Genre |
Drama, Romantik, Science Fiction, 2000-tal |
| Skådespelare |
Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Mark Margolis, Stephen McHattie, Fernando Hernandez, Cliff Curtis, Sean Patrick Thomas, Donna Murphy, Ethan Suplee, Alexander Bisping |
| Betygsätt |
Logga in eller bli medlem för att rösta
|
| Betygsantal |
6804 |
| Filmnummer |
42098 |
Recensioner
Efter den brutalvackra helvetestrippen Requiem for a Dream (2000) är Darren Aronofskys tredje film The Fountain på sätt och vis ett återvändande till debutfilmen Pi. Precis som ... Läs mer »
I sina senaste två filmer har Darren Aronofsky studerat nedbrytningen av det mänskliga psyket på en mycket intim nivå. I »Pi« genom matematikern Max Cohens sökande efter mening i matematiska m... Läs mer »
Efter snart tio år börjar Darren Aronofskys The Fountain få lite av en kultstatus. Tio år är en bra tid för filmer. Efter tio år har förväntningarna och de förutfattade meningarna så gott s... Läs mer »
Tomas är en framgångsrik läkare/forskare vars specialistområde är åldrande, men han har ingen nytta av sina framgångar när frun Isabel håller på att dö i cancer. Samtidigt, fast egentligen ... Läs mer »
Kommer ni ihåg när Brad Pitt hade en björnfitta i ansiktet? I skvallerpressen kunde Jennifer Aniston ses tillsammans med en uteliggare vars ansikte pryddes av ett massivt skägg. Året var 2002 och... Läs mer »
Kommentarer
Man kanske kan tycka att den är snygg. Annars vet jag inte. Når mig inte för fem öre.
Ett filmiskt ground zero. Den bästa filmen i Aronofskys karriär.
Nu har samma scen upprepats fyra gånger och jag bryr mig inte alls vad filmen handlar om. Vet inte. Bryr mig inte.
Vacker film på alla sätt och vis.
Jag har svårt för sådan här hårddramatiserad känslofilm med starka ljus, tårar, övernaturligheter och smäktande musik. Här har det blivit en honungsdrypande existentiell saga av alltihop, eller en krystad pekoral om en så vill. Den kvarvarande känslan är: Usch!
Det finns väl en intressant grund där någonstans, bakom allt det krystade krimskramset. Och det är väl det som räddar den. Över lag är det mest oengagerande och ja.. Tramsigt? Jag har inget emot mer filosofiska eller konstnärliga filmer, om de görs rätt, men det tycker jag inte att det görs här. Den är antingen alldeles för kort eller vill säga alldeles för mycket. 1,5 på SH-skalan.
Uruselt pekoral. Skitful. Den här filmen är så dålig att den inte hade kunnat bli sämre ens om man gett manuset till Staffan Hildebrand och låtit han casta förortskids i samtliga roller.
Hugh Jackman omkringsvävandes i lotusställning i ett guldglimmande universum. Herregud.
Orkade 30 minuter, knappt.
Såg om den här filmen i augusti 2016, men det låga betyget (en svag tvåa) kvarstår tyvärr. Jag blir inte alls berörd av den "storslagna" berättelsen.
Fantastiskt vackra effekter och foto, och jag älskar musiken. Jag brukar också vara väldigt svag för filmer som filosoferar kring livet, universum och allting. Trots detta griper filmen aldrig tag i mig emotionellt av någon anledning, och jag förstår inte varför. Jag tror att det kan bero på att man aldrig hinner får lära känna huvudpersonerna, de parallella handlingarna står i vägen. Stark trea för det fantastiska hantverket.
