BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Springsteen & I
En hyllningsdokumentär till Bruce Springsteen sedd från fansens perspektiv. Filmen berättar om Springsteens liv och karriär och framförallt hur han påverkat andra människor med sin musik.
| Originaltitel | Springsteen & I |
| Regissör | Baillie Walsh |
| Genre | Dokumentär, 2010-tal |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 74 |
| Filmnummer | 106008 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
(rek 4a) Premissen till att kunna tycka om denna film är att du känner att musik är något stort och viktigt och att du tycker om Bruce Springsteen. Är du på banan med det så gör empatin och känslorna resten - och visst, det kan låta amatörartat med fanfilmer. Men med Ridley Scott som producent så ges en ledtråd till att det hela är snyggt sammansatt.
En lång rad insändare med konstiga typer som berättar Sins historier.
Väldigt preaching to the choir. Ett enda fyrverkeri av hyllningar. Jag älskar Bruce mer än något annat, men håller med någon tidigare kommentar att det blir lite väl enformigt för högsta betyg.
Tanken var god, men det känns som den kunde ha gjorts så mycket bättre. Endast för den inbitna!
Många fantastiska scener som är lätta att relatera till, men lite för enformigt för att komma upp i högre betyg.
För mig som Springsteenfan kändes det lika fantastiskt att få möta och ta del av andra människors upplevelser och kärlek till Springsteen. Man kanske måste vara sådöär djupt frälst själv för att förstå och känna storheten. Många fina och berörande skildringar av hur Springsteen, hans texter och publikengagemeng betytt genom årens lopp. Åtminstone fick den här filmen att känna samma genuina glädje och gemenskap somjag upplevt när man stått skuldra mot skuldra i en svettig arena och låtit hjärtat och tårarna blöda ikapp av hänförelse, glädje och upplevt att man är del av något oändligt mycket större (ja, nu lät det ju religiöst men så är det nog för oss fans :-)).
inte mycket till film
Extremt mycket vit medelklass får gråta ut om sin kärlek till Bossen. Helt ok underhållande, idén var kanske bättre på pappret och hade inte skadat av att vara mer nyanserat.
Nej nej nej.... Den här får bara godkänt. Särskilt i förhållande till biljettpriset, men det kostade väl så för att den bara visades i måndags. Behållningen är Springsteens uppenbarelse i slutscenerna och de fina rare gamla liveklippen. Konsertdelen innehåller nästan bara dåliga låtar, och urgh.... Paul McCartney. Jag trodde ju att det här skulle vara en dokumentär där man fick se lite mer av Springsteen, inte en massa mer eller mindre freakiga fans som berättar vad han betyder för dom, droppen nås av paret som dansar till Radio Nowhere på köksbandaren.
Kanske är jag inte tillräckligt mycket fan, eller inte på det sättet bara. Men jag brukar gråta till Wreck on the highway och låta mig åka på inre resor till Nebraska-skivan.
Härligt grepp som visar olika varianter av vad någons musik kan betyda. Humor blandat med fantastisk känsla. Den här filmen går att gilla även om man inte är Springsteen-fan. Liveakten är snarast onödig även om partiet där Springsteens ögon lyser och han själv får vara ett fan för ett par minuter är härligt.