BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Skriet
Aldo, en bilmekaniker som jobbar på ett raffinaderi, blir oväntat lämnad av sin stora kärlek Irma. Han lämnar den lilla staden, förnedrad, med sin dotter för att försöka skapa en nytt liv på den italienska landsbygden.
| Originaltitel | Il Grido |
| Alternativ titel | Ramaskriet, The Outcry, The Cry |
| Regissör | Michelangelo Antonioni |
| Manus | Michelangelo Antonioni, Elio Bartolini, Ennio de Concini |
| Genre | 50-tal, Drama |
| Skådespelare | Steve Cochran, Alida Valli, Betsy Blair, Gabriella Pallotta, Dorian Gray, Lynn Shaw, Mirna Girardi, Guerrino Campanini, Pina Boldrini |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 132 |
| Filmnummer | 23876 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Dimmigt och melankoliskt. Filmen skildrar ett misslyckat försök till att hitta en ny mening i livet efter en förlorad kärlek. Det är destruktivt och vi möts av flera karaktärer i djupt behov av bekräftelse. Trots ett intressant tema blir filmen aldrig riktigt berörande, men en mycket stark 3a är given.
En höjdare tycker jag som ändå är lite kluven till Antonioni. Vacker blandning av neorealism och hans vanliga stil. Människor på drift i dimmiga landskap, livet längs vägarna och det där parat med en väldigt fin barnroll. Riktigt stämningsfullt foto utan att kännas lika utstuderat som i senare rullar.
Min åttonde Antonioni. Den här är också ganska deprimerande, men har iaf ett driv, lite roadmoviekänsla och lite arbetarklass. Fint foto, hyfsad filmmusik, en av de bättre av de jag sett.
Än så länge har jag haft det svårt att relatera mig till Antonionis filmer. "Il Grido" är minst lika deprimerande/alienerade som mästarens senare verk som "Äventyret" och "Den Röda Öknen" men till skillnad från de filmerna har denna en historia som driver handlingen framåt. Filmen har även en roadmovie-känsla som för tankarna till Fellinis "La strada". Inget mästerverk, bara en bra och sevärd film.
En vemodig för att inte säga deprimerande skildring från ett ständigt dimmigt och grått Podelta. Väl uttänkt story och mycket snyggt svartvit foto. Steve Cochran och Alida Valli är bäst bland skådespelarna men även den lilla Mirna Girardi som Rosina är ett lyckat val.
Suggestiviteten är inte riktigt där än, och jag har väldigt mycket att invända - trots det har jag det mycket roligare när jag ser på denna än till exempel L'eclisse.
Filmen är den felande länken mellan tidiga och sena Antonioni. Den melodramatiska neorealismen finns kvar men också den symboliska filmspråk som regissörens senare filmer präglas av. Oerhört snygga bilder på ett dimmigt Po Valley. Även ett tidigt exempel på den ultimata road-movien.
bristande skådespelarinsatser sänker betyget. men visst kunde man redan här ana Antonionis talang med vilken han senare skulle forma mästarstycken som tex Äventyret.
Vacker film som luktar Antonioni långa vägar - delikata miljöskildringar som återspeglar huvudpersonens mentala tillstånd. Långa, långsamma intriger som kräver tålamod. Ett italienskt vemod som varken Pasolini eller Fellini haft lust att skildra.
