BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Sakernas tillstånd
En film om vad som händer med ett filmteam när de försöker göra en nyversion av Cormans "The Day the World Ended" på plats i Portugal. En dag tar råfilmen slut och filmproduktionen måste läggas på is. Vad gör man i Portugal i väntan på mer pengar?
Originaltitel | Der Stand der Dinge |
Alternativ titel | The State of Things |
Regissör | Wim Wenders |
Manus | Robert Kramer, Josh Wallace, Wim Wenders |
Genre | Drama, 80-tal |
Skådespelare | Isabelle Weingarten, Rebecca Pauly, Patrick Bauchau, Samuel Fuller, Roger Corman, Jeffrey Kime, Geoffrey Carey, Alexandra Auder, Allen Garfield, Monty Bane |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 172 |
Filmnummer | 20105 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Fantastisk filmmusik, en del riktigt fint foto, några minnesvärda repliker, men kan inte relatera alla till någon av karaktärerna eller händelserna. Lite trist att alla pratar tyska också, när huvuddelen av filmen utspelar sig i Portugal och USA, även om huvudpersonerna är tyskar.
Wim Wenders är världsmästare på att använda rätt filmmusik. Jag tyckte också om den improvisationsmässiga stilen.
En svag 4a, då filmen mest står och stampar i sitt egna diskbänks-realistiska dike. Men gillar starkt delen i L.A och tycker om att den kan relateras till de flestas levande-situationer då man tvingas bara vänta ut en lösning på ett problem där man själv inte kan bidra med särskilt mycket. Grymt bra soundtrack också.
Jag kommer att återvända till denna film och kanske kan den då få högre betyg. Vad man saknar är en tydlig berättelse, men så är den också en nästan extrem meta-berättelse, där en av de bärande tankarna verkar vara att där berättelsen träder in, försvinner livet ut. Och Wenders lyckas istället fylla denna film med liv. Det är också väldigt snyggt. Han har redan tidigare visat sin förmåga att visa berätta i bilder och här är det väldigt snyggt gjort. Återigen finns den där meta-vinkel: "life is i colour but black and white is more realistic".
Sicket skräp...
Den börjar ganska fint med karaktärerna fast i ett nästan kafkaeskt fängelse - pengarna och råfilmen är slut, producenten är försvunnen och karaktärerna är fast i en väntan som inte tycks ha något slut. Sedan tar dock filmen en ganska tråkig vändning. Leken med och kommentarerna kring amerikansk filmkultur faller platt. Men det största problemet är väl att den är jävligt själlös: en sann posörfilm.
Här går Wenders in i sin ojämna period, som tyvärr håller i sig. Trots att det är en meta-film går den på tomgång till stora delar. Men så i LA-delen händer något. Filmen får ett rejält lyft i slutscenen, där Allen Garfield tar över spelet. Han gör en prakträddning av hela filmen...
Filmens början påminner starkt om l'avventura och le mepris och ställer sig frågan om vad en story är. Samtidigt som wenders säger att en story är det viktigaste som finns, finns det knappt någon story i denna metafilm. Delen i LA är strålande när det ironiseras över hollywoods moderna filmindustri. Men även hyllningar till den klassiska amerikanska filmen och lang och bogie. Andra delen är helt klart mest intressant och den ställer intressanta frågor, främst om filmens narrativ och skillnaden mellan amerikansk och europeisk film.
Jag gillar filmer om film och filmer som vågar vara allmänt filmnördiga, så jag tillhörde nog målgruppen för den här lite speciella rackaren. Metainslagen där man diskuterar filmskapande och bryter mot sina egna slutsatser är lite roliga och den annorlunda, eller kanske t.o.m. den avsaknad av, struktur som filmen vilar på fungerar faktiskt väldigt bra. Det här här dock inte bara en film om film, och jag gillar hur den uppstannade filminspelningen i filmen innebär att även karaktärerna i tvingas stanna upp. Kombinationen av reflekterande kring den egna tillvaron och försöken att helt enkelt slå ihjäl tiden presenteras på ett väldigt lugnt och stämningsfullt sätt, och musiken bidrar också mycket till att skapa den rätta känslan. Bäst i hela filmen är dock sekvensen i husbilen, den är verkligen galet skön. Fyran är väl fortfarande ganska svag, men när jag efter en två timmar lång film känner att jag gärna hade stannat kvar i den här världen ett tag till, så känner jag ändå att det blåa betyget måste sättas
En av Wenders sämre. Tyckte den blev intressant först mot slutet.