BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Reds
Den respektabla kvinnan Louise Bryant lämnar sin make för den kontroversiella journalisten John Reed. Efter att ha orsakat politisk uppståndelse i USA åker de till Ryssland och bevakar oktoberrevolutionen 1917. De återvänder därefter till USA i förhoppningen att leda en likadan revolution i hemlandet.
| Originaltitel | Reds |
| Regissör | Warren Beatty |
| Manus | Warren Beatty, Trevor Griffiths |
| Genre | Drama, Romantik, 80-tal, Biografi |
| Skådespelare | Warren Beatty, Diane Keaton, Edward Herrmann, Jerzy Kosinski, Jack Nicholson, Paul Sorvino, Maureen Stapleton, Nicolas Coster, M Emmet Walsh, Ian Wolfe, Gene Hackman |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 380 |
| Filmnummer | 12235 |
Recensioner
Oerhört imponerande drama om John Reed, den amerikanska journalisten som skrev reportageboken \"Tio dagar som skakade världen\" om ryska revolutionen, och som blev begravd i Kreml för sitt engagema... Läs mer »
Kommentarer
Alldeles för plottrig och spretig. Gene Hackman har en total tid på duken på typ 3 minuter? Sikket slöseri.
Reed och Bryant på 1910-talet verkar vara samma typ av personer som är kommunister 100 år senare; självbelåten elit/aspirerande elit med messiaskomplex och artistiska/författarpretentioner, som LARPar revolutionärer, namedroppar samma kvasivetenskapliga psykodynamiker (idag med det obegripliga tillägget av clownen Lacan), samt är helt olidligt narcissistiska och/eller neurotiska. Och hela grejen är verkligen ett LARP: Bryant LARPar stark och självständig, men hennes fragila ego får spel när Reed inte ger henne tillräckligt mycket uppmärksamhet; Reed och Bryant LARPar motstånd till traditionella institutioner som äktenskap, sedan gifter de sig; de LARPar poly, men är lika avundsjuka som vilket par som helst; de LARPar kollektivism, men hon dör av avundsjuka när all prestige går till ledarpersonligheten Reed, och han tappar sugen när han blir tillfrågad att åsidosätta sitt privatliv för kommunistpartiet och hans självförhärligande motiv (att bli ledare för ett erkänt amerikanskt kommunistparti) inte kan uppfyllas. Snacka om falskt medvetande. Bryant växlar mellan lismande när hon vill ställa sig in hos högstatuspersoner i sin umgängeskrets, och kokande ilska när hon får sin karaktär ifrågasatt, med en tendens att rationalisera och intellektualisera sina motivationer och handlingar utifrån sin progressiva idealism (Jack Nicholson som Eugene O'Neill: "Are you making this up as you go along? [...] Don't give me a lot of parlor socialism that you learned in the village."). Fler repliker tycks indikera en medvetenhet hos Beatty och Griffiths om LARP-aspekten, som denna av Edward Herrmann som Max Eastman: "You know, I think we all believe in the same things. But with us, it's more or less our good intentions. And with jack, it's a religion. Our old friend Jack is getting serious on us, *snort*." Lol. I princip varje scen med Nicholson/O'Neill går ut på att smula sönder Reed och Bryants LARPiga liv tillsammans: "You and Jack have a lot of middle-class dreams for two radicals", osv. Jag tycker det är uppenbart att Beatty och Griffiths tar O'Neills perspektiv, och jag har ingen aning hur det kommer sig att den här filmen betraktas som sympatisk till kommunism, och ännu mindre en hyllning till Reed och Bryant, då den ju till största del är ett exposé av den typen av borgerlig kontraelit som dras till marxism som en slags statuskonsumption. Av just den anledningen fann jag det här vara en ganska rolig film. (3/5).
Engagerande, välspelad, intressant och den känns passionerat gjord. Efter att endast ha sett Bulworth & Dick and Tracy som båda är 2:or som är betydligt närmare en 1:a än en 3:a så var det kul att den här snarare snuddar mot en 4:a i betyg. Finns mycket jag gillar här och det som mest saknas är en mer stilsäker/egensinnig touch i regin kanske.
Sällan eller aldrig har 'talking heads' använts så bra i en spelfilm som här, men det tar inte bort det faktum att kärleksrelationen som majoriteten av filmen handlar om är tråkig och oengagerande. Det finns långt mer intressanta journalister att göra film om - tex Emily Hahn, som var i princip samtida med John Reed.
1timmes total boredom !
De dokumentära inslagen och skådespelarnas glöd (i synnerhet Keaton) till trots, faller "Reds" på koka soppa på en spik, och Beattys vilja att göra en mastodontfilm á la Lean, när han uppenbarligen inte kan axla rollen som episk historieberättare.
Många bekanta ansikten dyker upp i denna mastodontrulle. Skådespelet och att filmen använder sig av dokumentära inslag längs vägen är filmens stora behållning (undra om Band Of Brothers hämtat inspiration härifrån). För mig blir det något långrandigt i slutändan och det innehåller en del partier som drar ner på tempto lite för mycket för att filmen skall få en fyra. +3
Jag gillar skådespelarna och jag gillar vad de levererar här. Jag gillar också de inklippta intervjuerna med de verklige personerna som var en del av historien. I övrigt är väl själva filmen och dess berättelse godkänd eller som bäst OK.
Warren Beatty berättar ett stycke amerikansk historia som inte talas om ofta, nämligen de kommunistiska rörelserna under 10-talet. Storslagen och lång film som blandar in intervjuer med människor som var med på den tiden i dramat. Vackert foto, storslagna miljöer och en fängslande berättelse. Dessutom coolt att se hur kommunismen för en gångs skull skildras som en politisk åskådning snarare än en ren och skär ondska. Mycket bra film. Utöver Beatty själv medverkar även Diane Keaton och Jack Nicholson.
Måste också säga (i linje med nissemans recension) att det är lite märkligt att Maureen Stapleton fick Oscar med tanke på hur lite hon var med. Det känns nästan som att hon fick den eftersom hennes karaktär genomskådade "kommunismen".
