BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Bland män och får
I en avlägsen isländsk jordbruksdal lever två bröder som grannar ? och bittra fiender. Bägge är fårbönder och varje år tävlar de mot varandra om att vinna det ärofulla första priset för bästa bagge. I över 40 år har de vägrat att tala med varandra. Men så händer det som inte får hända; ett får misstänks ha drabbats av en fruktad fårsjukdom. Efter åratal av krig dem emellan, tvingas bröderna nu att börja samarbeta för att rädda sina hem och djur. De är helt överens om vad som måste göras, även om det innebär att bryta mot lagen.
| Originaltitel | Hrútar |
| Alternativ titel | Rams |
| Regissör | Grímur Hákonarson |
| Manus | Grímur Hákonarson |
| Genre | Drama, 2010-tal |
| Skådespelare | Sigurður Sigurjónsson, Theodór Júlíusson, Charlotte Bøving, Jon Benonysson, Gunnar Jónsson, Þorleifur Einarsson, Sveinn Ólafur Gunnarsson, Ingrid Jónsdóttir, Jörundur Ragnarsson, Viktor Már Bjarnason, Ólafur Ólafsson, Jenný Lára Arnórsdóttir |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 395 |
| Filmnummer | 116611 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Isländskt mästerverk. Unik och gripande film
Mysig dramakomedi. Framkallade några fniss vid flera tillfällen. Trevligt tempo. Slutet tho?!?! Kunde inte sova sen!
Jag är inte riktigt övertygad av det här. Det finns en poetisk stämning och vid ett par tillfällen tycker jag också att filmen blir intressant, har ett bra driv och så vidare, men det rinner ut i sanden, men på något vis gör det att slutet lyfter lite ändå. Betyget stannar vid en svag 3;a, dvs 3-
Men!? Den kan ju inte sluta så!
Skådespelarna är bra och den är skapligt filmad. Men människorna och fåren är ointressanta. Det är så klyschigt och smörigt med bröder som inte kan samsas och gulligull mellan människa och djur (även om det inte brukar vara just får). I övrigt har den ingenting att erbjuda förutom den isländska naturen. De få tillfällen när det händer något blir det överdramatiskt = onaturligt. Så en av de sämre isländska filmerna jag har sett.
Snygga karga isländska miljöer, buttra gubbar vars principfasthet tar över hela livet och är stundtals underhållande och stundtals tragiskt att se. Enf ilm som borde kunna beröra mer, vet inte varför men förutom ett par enstaka scener sitter jag relativt oberörd i soffan. Det är inte dåligt, men det är lite intetsägande, då föredrar jag Mandarinodlaren på lite samma tema. Tråkigt att inte sätta mer än en stark 2a, men jag måste väl också visa på lite principfasthet här som en liten hyllning till Gummi och Kiddi.
Vackert vemod och tragikomik. Att två envetna gubbar och en skock får skulle engagera så trodde jag inte. Slutet hade haft mer att önska, men jag antar att budskapet var sagt.
Varför måste isländska män (och kvinnor?) ge sig ut i snöstorm stup i ett? Är det för att det i stort sett alltid är snöstorm eller är det det enda som regissörer finner spännande i den isländska miljön? Oavsett så väcktes husdjursagronomen i mig och jag blev så på bettet att det värkte i käken efteråt.
Gummi och Kiddi, vilka karaktärer!
Habil historia om två bröder som inte har den enklaste av relationer. Fint foto och väl avvägd musik. Den får dock aldrig något riktigt djup.
