BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Perfect Days
En lokalvårdare kör runt i Tokyo, städar toaletter och lyssnar på rockmusik. Mellan arbetspassen fotograferar han träd, läser en bok och äter mat.
| Originaltitel | Perfect Days |
| Regissör | Wim Wenders |
| Manus | Wim Wenders, Takuma Takasaki |
| Genre | Drama, 2020-talet |
| Skådespelare | Kôji Yakusho, Tokio Emoto, Arisa Nakano, Aoi Yamada, Yumi Asô, Sayuri Ishikawa, Tomokazu Miura, Min Tanaka |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 120 |
| Filmnummer | 147230 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.
Kommentarer
Mystiskt lågintensivt drama.
Inget för den actiontörstande. Istället får man en hyllning till den ensamme, plikttrogne nästan osynlige mannen som gör sitt dagsverke med stolthet i skymundan, allt med Sumidafloden och Tokyo Skytree som ständig följeslagare. Dessutom blinkas det friskt åt västerländsk popmusikkultur, inte minst Lou Reed som filmtiteln inte minst plockar upp. Fint berättat med värme och vördnad. Personligen blir det extra kul att se Tokyomiljöerna och minnas tillbaka till ett besök för 11 år sedan. Betyget blir en 4;a
Tematiskt inte så originell. Men Koji Yakusho är en älskvärd skådespelare, Tokyo har förbannat snygga toaletter, klippningen är förstklassig och de små drömgestaltningarna faktiskt riktigt innovativa.
Helt okej. Mysig och fin. En bagatell. Tappar och börjar kännas lite lång efter biten med systerdottern. Retro-grejen känns lite väl hipster också och passar inte helt in, och även om man får dela hela hans dagar kommer man inte riktigt nära.
Introvert och lågmält på snudd till meditativt men det saknas för den sakens skull inte intensitet. På samma sätt som det är underhållande att hänga med Di Caprio och Brad Pitt i OUATIH är det lika behagligt att åka med Koji Yakusho och de personligheter som kommer i hans väg. Vem är dock denne toalettstädare? Det skulle jag viljat få mer svar på men då hade det blivit en annan film.
Fin och enkel arbetarskildring. Vackra drömscener. Behöver nog se den en gång till för att ha mycket mer att säga.
Bra, klassisk rockmusik och vackra miljöer i en långsamt berättad slice of life-film där man i efterhand kan spekulera i timmar om vad som egentligen har försiggått innan filmens handling. Som berättelse är den enkel att hänga med i, och Koji Yakushos rollfigur är tyst men sympatisk. Inte Wim Wenders bästa, dock.
Kontemplativ, men det blir väl långsamt till och från. Utmärkt skådespeleri av huvudrollsinnehavaren. Filmen får mig att längta tillbaka till Japan där jag nyss tillbringade några månader, men också att dagdrömma om detta istället för att ha fullt fokus på vita duken.
Stillsam och fin film.
Riktigt fin! Vilken fin huvudkaraktär. Blicken mot skyn varje morgon, yrkesstolt, härligt gammaldags med kassettband med Van Morrison och andra storheter, cash vid betalning och vackert enkel i hur han lever sitt liv. Past Lives var ett vykort fr New York och detta blir ett dito från Tokyo. Att världens största stad kan rymma så mycket lugn! Har ändå varit där två gånger, men sökte mig väl iofs inte till en park för att sitta där, själv i en timme. Precis som Celine Song i Past Lives så levererar Wenders här mycket med blickar och vyer, mycket behöver inte sägas. Hirayama visar oss med ögonen och det räcker.