BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Paris, Texas
Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta...
| Originaltitel | Paris, Texas |
| Regissör | Wim Wenders |
| Manus | Sam Shepard, L M Kit Carson |
| Genre | Drama, 80-tal, Roadmovie |
| Skådespelare | Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki, Socorro Valdez, Tom Farrell |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 3111 |
| Filmnummer | 4672 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.
Kommentarer
Som det mesta Wenders gör är detta en långsamt berättad historia med långa scener och det är först halvvägs in i filmen som man blir inbjuden till historiens kärnpunkt. Allt fram tills det är uppbyggnad i stämning och känslor. Fotot har en episk känsla och det går nästan att kalla den för en modern western med sina vyer och på samma sätt som "Harmonica", är en fristående final till Leones dollartrilogi är detta en fristående final till Wenders trilogi om att vara på resande fot.
Bra tills Travis börjar prata igen, men trots allt bättre än många andra kultklassiker.
Wim Wenders levererar här en magiskt bra filmföreställning. Den lågmält framförda historien om den splittrade familjen Henderson berör oss redan från början och släpper inte taget förrän sluttexterna rullar (inte då heller förresten). Briljant.
Filmen här har ett härligt bildspråk och ett känslomässigt djup i uttryck och scenografi (detta utan det blir överdrifter). Och allt serveras med Ry Cooders stämningsfulla gitarrknäppande där i bakgrunden.
Skådespelet är lysande på alla håll. Skulle vilja ge ett extra plus till banskådisen Hunter Carson som gör karaktären Hunter (sonen i familjen).
Fotot och första halvan = världsklass. Andra halvan trampar lite vatten.
Otroliga personporträtt i en film som har det kanske vackraste foto jag har sett i en film. Härliga Texas-miljöer där de cruisar runt till stämningsfull musik. I min mening tappar filmen lite efter den utmärkta första halvan medan andra hyllar den sista akten. Oavsett vilket är detta en fin kärleksförklaring till den amerikanske western som kanske var tvungen att berättas av en utomstående (europé).
Knäppt att jag inte sett denna tidigare. Börjar ju riktigt bra, och färgfotot skulle jag vilja kalla helt otroligt. Kompositioner värdiga Hopper. Men sedermera överraskande konventionellt, med lite bristfällig dialog, fast fina karaktärer.
Har både sina styrkor och svagheter. Men överlag en fin film.
Fina miljöer, bra regi och helt okej skådespelarinsatser. Men den är så tunn, idéfattig och fjäskig. Om någon hade gjort en sån här film på senare år hade jag sagt "klyschig", men eftersom den är från 80-talet vågar jag inte uttala mig. Det är uppenbart vad man ska känna hela tiden. Man ska tycka att det är underbara människor, beröras av familjebanden och torka tårarna till utdragna sentimentala scener. Men nej, jag känner faktiskt ingenting för personerna, relationerna eller händelserna. Allt är så påklistrat. Då fallerar en stor del av filmen. Däremot vill jag tillägga att jag gillar många andra av Wenders filmer.
Bra spel och fint foto men i övrigt är jag inte SÅ impad, storyn är minimal och den känsla av melankoli/vemod/whatever som eftersträvas infinner sig inte riktigt hos mig medan jag tittar. Finns en del scener som etsar sig fast och slutet är fint. En annorlunda men överskattad western.
Väldigt fin upplösning, men resan dit är lång och tempot är väldigt segt. Förstod aldrig heller hur Walt och Anne kunde vara så förlåtande mot Travis.
