BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Orfeus testamente eller Fråga mig inte varför
En poet blickar tillbaka mot sitt förflutna, sitt liv och sina verk. Försöker desperat återkalla inspirationen och viljan till skapande. Cocteau spelar själv poeten i denna själbiografiska surrealistiska film som återknyter till hans tidigare verk och proklamerar slutet för hans filmkarriär.
| Originaltitel | Le testament d'Orphée, ou ne me demandez pas pourquoi! |
| Alternativ titel | The Testament of Orpheus |
| Regissör | Jean Cocteau |
| Manus | Jean Cocteau |
| Genre | Drama, 60-tal |
| Skådespelare | Jean Cocteau, Claudine Auger, Charles Aznavour, Lucia Bosé, Yul Brynner, Jean-Pierre Léaud, Jean Marais, Pablo Picasso, María Casares, Henri Crémieux, Edouard Dermithe, Alice Heyliger, Brigitte Morisan, François Périer |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 190 |
| Filmnummer | 8921 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Känns lite som en film för inbördes beundran och om har svårt för fransk intellektualism så är detta verkligen en film att undvika. Det kan vara den mest franska av alla filmer jag sett. Det vill säga, det är en man som tar sig själv på väldigt stort allvar och som knappast hymlar med det. Jag är lite förundrad över att den har fått så höga betyg men det kanske kan bero på att det inte direkt är en film som man snubblar över; om man tittar på den så har man sökt upp den själv därför att man intresserar sig för den. (Jag ger filmen en fyra eftersom den är rik på uppslag och idéer, och för att jag uppskattar filmer som skapas utifrån konstnärliga ambitioner. Men för att få en femma är den alldeles för litterär, och tråkig.)
Vänta lite, han var över sjuttio i den här filmen!? Stilige, välbevarade djäkelfarbror alltså!
Utan att ha sett något annat av Cocteau ter sig filmen som en filmatisering av en uppsats i poetisk filosofi. Alltså mycket tråkig om man inte är intresserad av vare sig poesi eller filosofi. Kan man sin grekiska mytologi finns kanske något av intresse ändå.
Filmen är ofta väldigt vacker och fantasieggande - som vanligt med Cocteau - men den upplevs också lite väl poetiskt högdragen och kanske rent av pretentiös... inte heller helt ovanligt när det gäller Cocteau. Nu har jag sett trilogin samt Flickan och odjuret, och Orphée håller jag tveklöst högst. Alla de andra filmerna, inklusive denna, känner jag mig lite tudelad inför, men Orphée är en toppfilm.
sämst i trilogin.
Det var bra att se om denna film en gång till; man tillgodogör sig nog inte allt om man bara ser den en gång.
En vacker och fascinerande men förvisso komplicerad film. Jag känner att det egentligen inte räcker att ha sett några av hans andra filmer tidigare (som t ex mästerverket Orphée) utan man borde också känna till mera om övriga sidor av Cocteaus konstnärliga verksamhet - som t ex hans bildkonst - för att fullt ut kunna tillgodogöra sig hans konstnärliga testamente. Många trevliga skådespelare medverkar; jag gillade särskilt att återse Maria Casares.
ytterst personlig film, på alla plan
Oinspirerat bihang till de andra Orphée-filmerna. Cocteau har tappat lite av sin mystik och magi
Fantastisk berättarteknik! Suggestivt surrealistiskt och intressant drömtematiskt, ett ärligt och smått melankoliskt självporträtt. Vackra bildkompositioner och lekfullt estetik. Den fängslade mig från första frame, en film jag tror kommer att växa ännu mer ju fler gånger jag ser den, även om den redan efter första gången är fenomenal. Magi. Glädje.
