BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Orfeu negro
Den mytologiska kärlekshistorien om Orfeus och Eurydike placeras mitt i slummens Rio de Janeiro. Han är livsälskaren alla kvinnor avgudar, hon är en blyg lantflicka på flykt undan en mordisk förföljare. Deras öden sammanflätas under ett dygn av extatisk karnevalsyra där precis allt kan hända, utom det förutsägbara.
Baserad på pjäsen Orfeu da Conceição av Vinicius de Moraes från år 1956.
| Originaltitel | Orfeu negro |
| Alternativ titel | Black Orpheus |
| Regissör | Marcel Camus |
| Manus | Marcel Camus, Jacques Viot |
| Genre | Drama, Komedi, Romantik, 50-tal |
| Skådespelare | Breno Mello, Marpessa Dawn, Lourdes de Oliveira, Léa Garcia, Marcel Camus, Fausto Guerzoni, Ademar Da Silva, Alexandro Constantino, Waldemar De Souza, Jorge Dos Santos, Aurino Cassiano |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 430 |
| Filmnummer | 13781 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Medryckande och musikalisk fest baserad på den mytologiska historien om Orfeus och Eurydike (som det till och med refereras till i filmen). Filmen fick viss intern kritik för den musikaliska exotismen av Brasilien (vissa delar känns nästan hämtade från The Three Caballeros). Samtidigt är det detta stildrag som gör att filmen sticker ut och blir minnesvärd. Handlingsmässigt har filmen egentligen ganska lite att erbjuda men på grund av den unika inramningen blir det ändå något mycket speciellt.
Exotisering och jungfruräddning till trots tycker jag att detta är riktigt bra. Det är en mycket spännande och smart översättning av den gamla grekiska sagan. Och Serafina är en grymt skön och uttrycksfull karaktär.
Färgsprakande med massor av musik och dans när man förflyttar legenden om Orpheus och Eurydike till karnevalen i Rio. Det blir ju lite tröttsamt med Eurydikes ständiga skrikande efter Orpheus, men en kul modernisering av sagan som på många sätt är lyckad.
En väldigt medryckande film som verkligen lyckas ta med åskådaren till en tid och en plats, säkerligen är det en väldigt romantiserad bild av denna plats som vi bjuds på, men det förändrar inte det faktum att miljöerna känns väldigt levande och att det är trevligt att få uppleva dem. Jag gillar också i allmänhet greppet att ta gamla klassiska historier och anpassa dem till modern tid, här funkar det bra, och just eftersom man lyckas förmedla känslan av en historia av mytiska proportioner så så gör det inget att den kan kännas lite konstlad. Stark trea
Vackert gjord men jag har svårt att ta till mig handlingen och få en relation med karaktärerna men det är ändå en ganska unik film som nog kan bli bättre när man ser om den.
I mitt tycke är detta en såpa baserad på en grekisk myt. Vackert men inte speciellt intressant. Känns inte som om den brasilianska kulturen kommer fram alls, snarare en europés syn på ett exotiskt Braasilien.
Vacker och livsbejakande, trots en del exotisering...
Färgsprakande och skönt, idén med grekisk mytologi i modern tappning är inte alls fel. Dock är första halvan inte alls liks imponerande som den andra.
Det vackra färgfotot, musiken och brasilianarnas livsglädje lyckas inte rädda filmen. Skådespeleriet är uselt och försöken till komiska scener fjantiga. Manusförfattarnas lathet är kanske filmens största brist. De vägrar att göra något mer utav den mystiska maskerade Dödenfiguren, som jag fann fascinerande till en början, än just en symbol för Döden. Och Miras stenkast i slutet var ju bara ett jävla "Mäh!". En besvikelse.
Inget mästerverk, men jag gillar't. Känns som fransmannen Camus gjort en film utifrån västerländska schablonbilder av Rio och de eldiga brassarna. Kanske hade en brasiliansk regissör i Paris utrustat alla fransmän med basker och baguette? Kul idé att överföra Orfeus och Eurydike till Rio och musiken är ju för skön. Undrar varför Camus inte uteslutande avnände sig av brasilianska skådespelare? Fransk-amerikansk-filippinska Marpessa Dawn är ju söt, men dubbad. Onödigt.
