Only God Forgives

NWR kommer såklart aldrig kunna matcha Drive och försonas man med det faktumet blir man mindre besviken och dömande mot hans filmer post-2011. Denna var snygg, med bra musik och i ett Bangkok som är något av en dimmig bubbla, oftast mörkt och neonbelyst. Inte mycket till story och man saknar känslor från Goslings karaktär, som nästan går runt som en känsloavstängd vålnad. Men estetiken och atmosfären gör att jag är glad att jag såg den. Otroligt het KST, som dock är för ung för att vara trovärdig morsa till Gosling och hans bror.

Winding Refn och Ryan Gosling var en otrolig kombination i Drive som kom något år innan, men Only God Forgives är lite av en besvikelse i jämförelse. Väldigt snygg film och Ryan Gosling är väldigt cool, men historien är inte helt lätt att hänga med i och lite väl simpel i slutändan. Bra soundtrack, dock.

Väldigt bra skådisar men det kändes som de konstnärliga bitarna var överdrivna, lite väl friskt lånade från annan konst och överpretentiösa.

Lågmäld, våldsam och en fantastisk stämning.

Rörig och ologisk i sann Winding Refn anda, men det finns ändå något med filmen som inte är helt kasst. Gillar Kristin Scott Thomas, hon splar fantastiskt bra.

Svår film att betygsätta, delar av den är minst sagt helt fantastiska. Men det är ganska många stunder som är rätt tråkiga också. Estetiken är så makalöst underbar men det räcker inte till mer än en tvåa i längden. Temat kring hämnd och annat är aldrig någonting som kommer fram på ett sätt som påverkar mig. Så en stark tvåa räcker det bara till som helhet.

Känns som en modern version av ett grekisk drama. Människorna i ett oundvikligt öde, där alla är fast i sina roller. Plus för ett inverterat oidipuskomplex.

För mycket av en pastisch, det märks att allting är bara lånat, oäkta.

Snygg och kompromisslös, Nicolas Winding Refn fortsätter att leverera filmkonst på hög nivå. Dock kan det ibland bli svårt att förstå vad han egentligen vill säga med sina filmer.

Snark i kubik!