BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Min stulna revolution
Efter en rad framgångsrika dokumentärer om kvinnors villkor i Iran har Nahid Persson Sarvestani i sitt filmskapande nått fram till sitt livs smärtpunkt. För 30 år sedan blev hennes lillebror Rostam avrättad i iranskt fängelse, bara 17 år gammal. Nahid som var vänsteraktivist och i opposition mot den nya islamistiska regimen har hela livet känt skuld för Rostams död. I filmen samlar hon forna aktivistkamrater i sitt hus i Sverige. Kvinnornas berättelser om fångenskap och tortyr ger Nahid i efterhand en bild av Rostams sista tid i livet.
| Originaltitel | My Stolen Revolution |
| Regissör | Nahid Persson |
| Manus | Nahid Persson |
| Genre | Dokumentär, 2010-tal |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 95 |
| Filmnummer | 102966 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Väldigt aktuellt i denna tid och kanske kan man få en inblick i vad de modiga demonstranterna genomgår idag i Iran. Då och nu gäller det deras och anhörigas liv. Alla har sin berättelse som också liknar varandra, hur de med olika medel försökte ta sig igenom fångenskapen och tiden efter, också att känna skuld för man överlevt. En mycket bra dokumentär där man fick med både sorg, skratt och styrka.
Ytterligare en mycket välgjord, högintressant och fängslande film av Nahid. Starkt!
Nahid Persson Sarvestani förmedlar i sin nya film Min stulna revolution från 2013 en levande bild av det grymma och hänsynslösa förtrycket som råder i Iran sedan islamisterna tog makten.
Blev inte så upprörd.
omskakande och ögonöppnande
tyvärr måste det bli en tvåa. att titta på det här känns lite som när man var liten och morsan hade tjejmiddag. man kunde sitta med ett tag och lyssna, snaska lite på godiset, men till slut kände man sig utanför och gick in på sitt rum. inte för att jag jämför ullared med de här kvinnornas öden, men det stora problemet är att jag inte känner mig inbjuden att lyssna. nahid pratar om att hon känner otillräcklighet för att hon slapp undan så billigt, men vad gjorde då inte jag? bäst funkar det när det bara ligger berättarröst på stillbilder. jag uppskattar också att man skiter i visuella värden till så hög grad, och bara bryr sig om story. fuck you rätt aspekt-ratio liksom. synd bara att filmen saknar riktning och nerv- för den kunde varit en viktig en.
