Recensioner
Mommy (2014) är ett fransk-kanadensisk drama av regissören Xavier Dolan. Men inte bara det. Mommy är också en av de bästa filmerna jag sett på länge.
I Kanada år 2015 lever Diane ensam med s... Läs mer »
Vi är i ett fiktivt, inte allt för långt i framtiden, Kanada. Steve är en tonåring som kantats med trubbel hela livet. Efter att fadern avled för några år sedan så blev han hyperaktiv och dia... Läs mer »
Dianes fostrar sin son Steve. Kärleken mellan de två är otvivelaktig men Steves våldsamma sida och hans sätt att hantera sitt förflutna ställer Diane i kvalet om att lämna sin son till en sjuk... Läs mer »
Kommentarer
Trodde det var min gamle platt-teve som spelade mig ett spratt innan jag insåg att det är regissören som leker med bildformatet. Och Dolan förnekar sig inte - jag tycker bättre&bättre om denne bildsköne yngling (här medverkar han dock inte själv, men det gör han i Hjärtslag och Tom at the farm som är det övriga jag sett och uppskattat i Dolans produktion)och hans bisarra, psykologiska små dramer som inte liknar mycket annat man sett på filmduken. Man kastas mellan skratt&förtvivlan och skådespelarna är utsökta, inte minst Pilon som den något störde ynglingen. Men som i tidigare filmer lämnas en del att själv klura ut för åskådaren - jag hade velat veta mer om den stammande grannfruns trauma.
Till en början så stör jag mig lite på bildformatet men snabbt så vänjer jag mig och jag tycker bildkomposition och kamerarörelse är smått fantastiska. Inramningen höjer verkligen filmen. Tyvärr räcker det inte så långt då filmen i övrigt inte lyckas fånga mig. Även om den är otroligt välspelad och ur ett perspektiv som jag är svag för så lyckas den inte engagera mig ordentligt. Karaktärerna känns aldrig på riktigt, såväl karaktärer som situationer känns artificiella, dom känns som schackpjäser som regissören använder för att föra fram en poäng. Det påminner lite om hur jag upplever bröderna Dardennes filmer, det känns som orealistisk socialrealism på ett sätt som inte funkar för mig. Jämför med t.ex. Ken Loach eller Andrea Arnold som verkligen lyckas få liknande saker att kännas så jävla nära och på riktigt. Det är så mycket som känns krystat och konstigt här, sen tycker jag den använder för mycket billiga grepp med folk som skriker förbi varandra konstant istället för att prata. Jag känner aldrig en koppling till vad som försiggår inuti dessa karaktärer, grannen kommer bitvis nära men det utvecklas aldrig till något mer. Så det stannar bara på en ganska slät tvåa, trots bitvis fantastisk. En film där helheten är betydligt mindre än delarna. Blir väl utdragen också.
Stökigt, eländigt och kolsvart. Visst är det bra gjort och skarpa karaktärer men man måste nog vara i en viss stämning för att vara mottaglig för det här. Det är inte lättsmält och det är möjligt att eländet kördes ner för långt i halsen på mig för att jag ska ta detta på riktigt allvar. Drömsekvensen som vävdes in i filmen var ändå väldigt fin och matchade händelserna bra. Betyget blir en stark 3;a, dvs 3+
Det tog ett tag innan jag landade i detta kaotiska drama och den smala bilden som till en början irriterade mig, för att sedan landa i historien och helt slutat tänka på bildformatet. Inte mycket som var njutbart här egentligen, inte bara sonen som hade problem, kändes som om mamman inte låg långt efter. Man har lyckats att dra in tittaren i det kaos som Steve levde i och även hans mor. När grannen Kyla anträdde i handlingen så förhöjdes upplevelsen, tre olika och speciella karaktärer som försökte få till en fungerande vardag och just Kyla hade jag gärna velat veta mer om. En omtumlande film, med sorg, glädje och svåra beslut. Fyran är inte den starkaste, men än dock en fyra.
Unge regissör Xavier Dolan använder filmens bildformat för att förstärka känslouttrycket (tror att det är därför) i sitt konstverk. Jag erkänner att en härlig känsla infinner sig när bilden för någon minut glider ut till fullformat. Men att i över två timmar plågas av ett bildformat av typ speglad mobiltelefon för att få någon minuts skön känsla vill vi inte uppleva igen.
Bortsätt för min hang up gällande bildformat-trixandet tycker jag att det här är ett ganska så bra psykologiskt drama. Handlingen skildrar problematiken kring en 15-16 årige (ser äldre ut) Steve (Antoine Olivier Pilon) som har ADHD diagnos. Och den konflikt som uppstår mellan honom hans mamma (Anne Dorval) och den kanadensiska vårdapparaten. Allt med en stammande granne Kyla (Suzanne Clément) som intressant sidekick.
Efter viss tvekan inledningsvis, så fick jag ganska snart helt kapitulera inför den här filmen. Den finns något väldigt artificiellt i upplägget och relationerna karaktärerna emellan, men när den tröskeln har passerats, så känns det här väldigt övertygande. Mycket beror detta på fantastiskt skådespeleri från de tre huvudrollsinnehavarna, de lyckas verkligen skapa komplexa människor av sina karaktärer. Skildringen av deras dysfunktionella enhet är verkligen en fullträff. Det är en enhet som kan fungera stundtals, men vars bräcklighet i synnerhet blir tydlig när den kommer i kontakt med övriga världen. Bildformatet bidrar till detta, och trots att det till en början kändes som en pretentiös gimmick, så får det alltså precis den effekt hos mig som jag antar var tanken. Dolan verkar överhuvudtaget vara helt orädd inför risken att få den sortens kritik, kanske är det någon form av ungdomlig arrogans som kanaliseras på helt rätt sätt. Ska bli intressant att fortsätta följa den här slyngeln framöver
Ytterligare en Dolan-film där effektsökande hipstermusikvideosnuttar varvas med olika karaktärers olika känsloutbrott. Den har toppar och dalar och de är i de lugnare stundernas samspel mellan karaktärerna funkar bäst. Synd bara att man inte fick lära känna grannen mer, och att inte mamman tog med sin jobbiga unge till brännskadesjukhuset så han fick se konsekvenserna av sitt handlande. Något som hoppades över helt. Dolan har en intressant stil , intressant historia och intressanta skådisar, och är sevärd om han bara kunde bli lite mer fokuserad och inte så splittrad.
Fenomenet Xavier Dolan har helt gått mig förbi och Mommy blir min första. Nu förstår jag varför han är en filmkritikerälskling. Jag älskar hur Dolan leker med formatet 1:1 och då kanske framförallt Wonderwall-scenen när vi släpps ut ur kvadraten, smått genialiskt.
Även dialogen, skådespeleriet och musiken går rakt in i hjärtat, ett riktigt tajt paket.
har höga toppar och något djup dalar. Jag får framförallt svårt för när den så tydligt vill att jag ska känna vissa saker och inte gör det. Fin på många sätt.
Helt suverän film. Stark fyra.