BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Den största synden
Alex Gibney utforskar den laddade frågan om pedofili i den katolska kyrkan, efter ett spår från den första kända protesten mot prästers sexuella övergrepp i USA, hela vägen till Vatikanen.
| Originaltitel | Mea Maxima Culpa: Silence in the House of God |
| Regissör | Alex Gibney |
| Manus | Alex Gibney |
| Genre | 2010-tal |
| Skådespelare | Chris Cooper (röst), Ethan Hawke (röst), Jamey Sheridan (röst), John Slattery (röst) |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 94 |
| Filmnummer | 103488 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Alex Gibney levererar ännu en mycket stark dokumentär som både upplyser och upprör.
Vatikan-delen o kyrkans politiska spel i frågan är intressant o välgjort
Tung dokumentär om hur katolska präster utnyttjar barn sexuellt, i det här fallet döva barn. Det faktum att kyrkan 1995 hade avsatt sju miljoner kronor för att hantera pedofilfall inom katolska kyrkan säger det mesta. Jesus saves!
Effektiv, som brukligt när det gäller Gibneys dokumentärer, men också ganska trist. På fler sätt än ett, helt klart. (3/6)
Tung dokumentär om ett ämne som man läst/hört mycket om, här får man en rätt heltäckande bild.
Välgjord och intressant när Gigney återigen gör en dokumentär på temat makt korrumperar. Dock visar inte filmen direkt på något man inte redan visste eller presenterar redan kända fakta på ett särskilt intressant sätt. "Greppet" att låta de döva få en röst är relativt unikt, men inget jag tycker är direkt fantastiskt trots fina röstskådisar. Dock plus för hur ljuset är satt för att möjliggöra att vi tittare ändå kan följa deras handrörelser. Plus också för hur filmen försöker återkoppla till historia (även om man kunnat göra detta mycket mer) samt se det lilla i det stora. Jag är lite smått skeptiskt till blandningen av allvarlig faktabaserad journalism och arkivbilder med en litet sensationalistisk känslobaserad ton med irriterande musik, men det är ändå effektivt och skapar känslan av att problemet är allvarligt och mer vitt spritt än de exempel Gibney lyfter fram. En stark mitttrea.
Otroligt stark, obehaglig och insiktsull. Välstrukturerad med Gibneys sedvanligt glasklara resonemang och tonkänslga rytm. Hans bästa vid sidan av Taxi to the Dark Side och My Trip to Al-qaeda.
