BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Mandomsprovet
Den naive och lite tafatte collegestudenten Benjamin inleder ett förhållande med den mycket äldre Mrs Robinson. Det hela kompliceras när Benjamin blir förälskad i Mrs Robinsons dotter. Klassisk 60-talsfilm med ett lika klassiskt soundtrack av Simon & Garfunkel.

Originaltitel | The Graduate |
Regissör | Mike Nichols |
Manus | Calder Willingham, Buck Henry |
Genre | Drama, Komedi, Romantik, 60-tal |
Skådespelare | Dustin Hoffman, Anne Bancroft, Katharine Ross, Elizabeth Wilson, Murray Hamilton, William Daniels, Brian Avery, Norman Fell, Buck Henry |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 9170 |
Filmnummer | 341 |
Recensioner
And here's to you Mrs Robinson:
60-tal i all ära. Det är snygga bilar och lösögonfransar så långt ögat når, och kanske en av filmhistoriens mer bisarra historier. Benjamin (Dustin Hoffman) bl... Läs mer »
Kommentarer
Ännu en sådan där klassiker du måste gilla för att den stora massan tycker så eller för att (Det alltid varigt så.) Typ som i politik annars blir det ett himla liv. Men sanningen är att detta inte är något jätte märkvärdigt längre som så många andra klassiker. Tiderna har också delvis förändrats ingen som direkt bryr sig längre om du har sex med en gammal kvinna eller inte. Det bästa är Simon & Garfunkels soundtrack.
Relationerna i filmen kunde ha fördjupats och gjorts lite mer realistiska, å andra sidan är filmen ett barn av sin tid och går att se på lite mer symboliskt. Då höjs den, musikens roll är ju stor i filmen men den står fortfarande på sina egna ben och är ingen musikvideo.
Kackig trovärdighet redan från början och inte rolig alls bortsett från den groteska scenen på strippklubben. Hoffman är inte speciellt bra som en 60-tals Tom Cruise, men Bancroft gör bra ifrån sig. Inga agerar dock som riktiga människor, speciellt Elaine-Ben-konstellationen är totalt osannolik men alla är riktigt osympatiska utom just Elaine, och filmens berömmelse är faktiskt smått obegriplig. Som tidigare påpekats är musiken visserligen bra (så klart), men ofta malplacerad. Fotot är också bra men det räcker inte för att rädda detta.
Åren efter att min VHS-inspelning tuggades sönder vid tillbakaspolning sjönk mina förväntningar så pass att jag till slut fick tvinga mig att se den här filmen. Tur det. Saknade bara Simon & Garfunkels ”Mrs. Robinson” som släpptes året därpå, men en snutt var i alla fall med. (karlmats: ”besattheten” började när han såg hennes tårar, en vacker scenförändring och vändpunkt. Uppenbarligen var hon något att ha.)
Efter två på varandra tätt efterföljande tittar tror jag faktiskt att jag kan slå mig för bröstet och säga att jag har en ny favoritfilm! (det är redan en av min fars favoritfilmer, han var väl precis i målgrupp när den kom). Grymma skådespelare naturligtvis, från Dustin Hoffman ner till minsta biroll. Sedan har vi ju Simon and Garfunkel-soundtracket som måste varit rena dynamiten 1967 när låtarna var fräscha, och som fortfarande sätter stämningen djävulskt bra. Här smäller vi till med något av mig så sparsamt tillämpat som ett toppbetyg!
I sin helhet är The Graduate en helt fantastisk film som jag absolut älskade. Där är mycket man kan känns igen sig och relatera till, även om man inte har en affär med en äldre kvinna. Så är det situationen vår huvudperson befinner oss i som man kan känna igen sig i. Den djupa och tyngre aspekten förstärker filmen något oerhört och ger filmen den kännedom den idag har fått. Skådespelet är trovärdigt och regin av Mike Nichols är underbart, framför allt kameraarbetet. Musiken av Simon & Garfunkel är idag klassiker, att inte en enda av låtarna var nominerad för bästa låt är häpnadsväckande. The Sound of Silence är ett mästerverk, likt denna filmen!
Det här var då en överskattad klassiker som tiden inte har varit snäll mot. Dustin Hoffman spelar inget vidare och även om jag gillar början så förfaller det ganska snabbt och man inser mer och mer att han egentligen bara är ett rövhål helt utan konsekvenstänk. Är meningen att man ska hålla på honom? Dottern är ju inget att ha hon heller men kan ju undra hur den här besattheten av henne började. Samtidigt är det väl lite av ett tidsdokument och vissa scener är ju roliga, men på det stora hela blir det mer frustration än underhållning av detta. Kul att det egentligen bara skiljde sex år mellan Hoffman och Mrs. Robinson i verkligheten, Hollywoods drömfabrik levererar än en gång. Det blir en stark 2a.
Hello darkness my old friend
Underbar bra film...
Här kan man tala om stegrande handling. Det blir bara bättre och bättre för varje minut för att sen avslutas med en helt fantastisk slutscen. Såg den här för ca 48 år sen, detta var ett kul återseende. Var det här Dustin Hoffmans debut, tror det. Suveränt skådespeleri. Bra foto. En klassisk komedi.