Man Bites Dog

"Man bites dog" var en debutfilm för både regissörer och skådespelare. Som framgår i cast listan är regissörerna också en skådespelare, vilket vittnar om filmens legendariska låga budget. Smaklösheten, vidrigheten och grymheten är ibland nästan outhärdlig. Vissa scener dröjer sig kvar på näthinnan, kanske på grund av det korniga, svartvita fotot. Detta är inte underhållning i våld, utan filmskaparna tvingar tittaren att reagera. Att ta ställning, även om det är emot själva filmen. Men samtidigt är den becksvarta humorn både djärvt och sjukligt rolig. Och man skrattar hjärtligt åt några krångligheter, dialoger, de absurda händelserna och de klockrena karaktärerna. Debutfilmer utan budget kan vara fantastiska. När man bara har idéer att lita på, vill man att idéerna ska vara bra, och här är de i överflöd, hela vägen till det lysande slutet. Helt enkelt genialt!

Skapligt sjuk/ natt-svart rulle som andas unikhet & mkt 90-tal. Sen att det utspelas i härligt nergågna miljöer.+ är huvudkaraktären är en riktigt störd lirare som fan gör exakt vad han vill...#)

Ah, det ljuva 90-talet när ingen kom och knäppte en på näsan om man hade komiska inslag i något som behandlade mörka ämnen. Härlig stil och brutal ondska uppblandat med nattsvart humor och ifrågasättning om medians roll bland våldet, två år före Natural Born Killers. Kanske inget mästerverk, filmen saknar något som ger den extra djup rent storymässigt, men visst klart är detta en mycket minnesvärd film!

Börjar riktigt bra och egensinnigt men sen tycker jag händelseförloppen är tråkiga. Jag tycker det finns många sätt att se på det här och jag fastnar lite i hur huvudpersonen ser på och pratar om världen, en sån självklarhet i att hans perspektiv är sanningen och med total brist på empati så blir han en slags förstärkt version av många män som starkt färgar samhällsdebatten idag. Finns många andra intressanta aspekter här också men det blir riktigt tråkigt mot slutet och flowet försvinner liksom. Jag tappar fokuset i filmen och när jag läser kommentarerna här verkar jag inte vara ensam om det. En stark tvåa ändå.

Det här var onekligen lite uppfriskande, det är väl den här typen av humor som man får sparken för nuförtiden, även om det här nog inte var helt rumsrent när det begav sig heller. Lite enkelspårig blir den kanske, och några gapskratt blir det inte direkt, det är den lite för svart för, men det mesta är ändå ganska roligt. Att det fungerar beror mycket att man aldrig blinkar till publiken, och höjdpunkten får nog sägas vara scenen i baren. Benoît Poelvoorde är också bra i huvudrollen och han lyckas hitta helt rätt tonträff. Annars verkar många vilja lyfta fram satiren, kanske för att det blir mer okej att gilla det här då, men på det området tycker jag inte att den är så skarp, där har andra filmer lyckats bättre både före och efter. Men för den som gillar sina komedier kolsvarta kan det här rekommenderas

Frånstötande på ett lustigt elegant sätt.

Rätt så egen men också väldigt 90-tal och tycker hela ide med att göra en mokumäntär om en excentrisk serie-mördare funkar intresseväckande bra. Dem hastiga våldsscenerna ger stora plus.

Om de hade dragit bort en halvtimme så hade längden varit perfekt. Jag gillar hur filmen, och framför allt huvudkaraktären, gradvis blir obehagligare och att åtminstone jag upplevde huvudkaraktären som mer oberäknelig ju längre filmen gick

Inledningen är en väldigt mörkt svart komedi. Vi kastas kanske lite väl häftigt in i händelserna och får lära oss medan vi följer med. Slutet av filmen är den bästa delen, för där överges biten komedi och filmen istället blir en väldigt svart film och väldigt tung. Då finner filmen sitt rätta jag och verkligen behandlar det på det sättet som jag tycker den borde. För problemet med första delen är att den inte lyckas nå fram ordentligt, den distanserar sig självt på ett sätt som mest gör den dum. Samtidigt är det riktigt effektiva fotot och den totala känslan av dokumentär en av filmens allra bästa sidor. Skådespelarna lyckas också vara väldigt trovärdiga. Betyg 6.3

Långtråkig och inte speciellt originell. Huvudkäraktären kändes stereotypisk.