BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Ljudet från kristallfågeln
En ung man blir en kväll vittne till vad som synes vara ett mord i ett konstgalleri. Inlåst i lokalens glastäckta entré, tvingas han bli vittne till dådet. Som enda vittne blir han själv föremål för utredning, och snart riskerar han att bli såväl anklagad som nästa offer.
| Originaltitel | L'uccello dalle piume di cristallo |
| Alternativ titel | The Bird with the Crystal Plumage, Svarta handsken |
| Regissör | Dario Argento |
| Manus | Dario Argento |
| Genre | Thriller, Skräck, Mysterium, 70-tal |
| Skådespelare | Tony Musante, Suzy Kendall, Enrico Maria Salerno, Eva Renzi, Umberto Raho, Renato Romano, Giuseppe Castellano, Mario Adorf, Rosita Torosh |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1210 |
| Filmnummer | 7341 |
Recensioner
1969 kom alltså Dario Argentos debutfilm, Ljudet fårn kristallfågeln, och med ens var det uppenbart att vi hade fått en ny stjärna på regissörshimlen. Redan i sin första film visar han prov p... Läs mer »
Kommentarer
Helt ok debut av italienarnas svar på Hitchcock. Musante i huvudrollen är en sympatisk hjälte, inte många vet att han en gång i tiden var påtänkt för rollen som TV-deckaren Baretta (han med papegojan) innan Robban Blake snodde åt sig rollen. Bra birollsaktörer också, inte minst Adorf som en excentrisk konstnär med smak på kattkött och ärr-ansiktet Reggie Nalder ( krypskytten från Hitchs Mannen som visste för mycket) i sedvanlig bovroll. Som grädde på moset ett saftigt Ennio Morricone-score.
riktigt bra.
Har några riktigt tjusiga sekvenser men överlag har jag så svårt för det dåliga skådespeleriet, osynkade munrörelser och krystade konstiga läten som karaktärerna har för sig. Eller, snarare inte har för sig eftersom det inte alls synkar med vad dom gör. Småklurig och småspännande med trevliga orginal på vägen. Jag gillar också hur hela grejen med modern kriminalteknik får ganska stor plats. Men karaktärer, känslouttryck, skådespeleri osv lämnar mycket att önska så det är bara en tvåa även om den är ganska stark.
En typisk Argento-rulle med alla vanliga ingredienser, en av de bättre jag sett. Mer som en privatdeckare än en polisdeckare med lugn, orädsla, impulshandlingar och vändningar. Mysiga miljöer och stämning trots blodiga scener. Gillar barnkören i soundtracket. Tyvärr händer för mycket i slutet.
Trots namn som Storaro och Morricone känns det ganska B (även om den är snygg), men kul att bekanta sig med genren. Jag har (vad jag kan minnas) inte sett några gialli tidigare.
Trots namn som Storaro och Morricone känns det ganska B (även om den är snygg), men kul att bekanta sig med genren. Jag har (vad jag kan minnas) inte sett några gialli tidigare.
Jag brukar gå efter känslan som filmen ger mig, men denna filmen gav mig inte direkt några känslor alls. Den får en trea för estetiken och att den är annorlunda, men annars ett nja.
Mystisk film, men ändå väldigt sevärd!
Bra musik!
Detta är en humoristisk deckare och inte skräckfilm. Smått surrealistisk stämning.
Den enda giallo:n som lyckats lura mig. Och även andra gången. Det får man ju säga är lite av en bedrift...
Om jag skulle introducera någon till giallo genre:n skulle jag visa den här.
