BETYG
3.1
av 5
3.1
av 5
Last Night in Soho
Edgar Wrights psykologiska thriller om en ung flicka med stor passion för modedesign, som på ett mystiskt sätt kan ta sig tillbaka till 1960-talet där hon möter sin idol, en bländande ung sångerska som drömmer om berömmelse. Men 60-talets London är inte vad det ser ut att vara, och själva tiden verkar falla isär med skrämmande konsekvenser ...

Originaltitel | Last Night in Soho |
Regissör | Edgar Wright |
Manus | Edgar Wright, Krysty Wilson-Cairns |
Genre | Drama, Thriller, Skräck, Mysterium, 60-tal, 2020-talet |
Skådespelare | Anya Taylor-Joy, Thomasin McKenzie, Diana Rigg, Matt Smith (I), Terence Stamp, Jessie Mei Li, James Phelps, Oliver Phelps, Rita Tushingham, Synnove Karlsen, Margaret Nolan |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 181 |
Filmnummer | 140792 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Det börjar med ett gediget intro som ackompanjeras av schysta 60-talspoplåtar och miljöbilder från London. Vi får se hur Ellie (Thomasin McKenzie) flyttar från landsbygden i sydvästra England där hon växt upp med sin mormor. Mamman dog under Ellies barndomsår (självmord). Hon flyttar till London för att gå en efterlängtad modedesignerutbildning. Hon tas hårt och svårt emot av sina klasskamrater där i London, därför ordnar hon ett mer avskilt boende. Så fort Ellie slumrar till där i sitt hyrda rum kommer drömmen om den mystiska tjejen Sandie (Anya Taylor-Joy) till henne.
Det är med dessa ”Sandiedrömmar” som filmen tar fart. Och den accelererar ytterligare när Ellie även börjar se spöken (hon har tydligen talang för detta och även rutin för hennes mamma spöka en hel del under Ellies uppväxt). Men nu är det mer skrämmande grejer, hela gubbzombiegäng och gamla mördare kommer i dager.
Filmen går alltså från en snygg (men lite tråkig) introdel till ett galet ”skräckmysterium”. Men den sista delen är ändå den bästa. Där går vi vidare till nått man skulle kunna kalla "skräckthriller".
En sevärd film där Edgar Wright överraskar oss mer än en gång. Delirium.
Fenomenal första halva, där allt är mystiskt och oväntat med en hel del vinkningar till Dario Argentos Suspiria (1977). Därefter tappar tyvärr filmen i kvalitet och många av de historier som introduceras i början av filmen får ingen riktig fortsättning. De spöklika varelserna som dyker upp i sista halvan var inte läskiga och hade kunnat skippats. Märkligt att Edgar Wright, som är så talangfull - inte lyckades knyta ihop denna säck på ett bättre sätt. Fortfarande ett godkänt betyg med tanke på den mästerliga första halvan och bra presationer av framför allt Anya Taylor-Joy och Thomasin McKenzie.
Edgar Wright levererar ännu en snygg thriller där både manuset och regin håller hög nivå. Min enda kritik är att sluttwisten kändes inte lika tillfredställande jämfört med slutet som jag föreställde i mitt huvud.
Otroligt stilsäker och snygg. Precis som i Baby Driver för Wright in musiken på ett snyggt sätt och här är det 60-talsmusik som gäller. Storyn flaxar lite, men nystas ihop hjälpligt bra på slutet. Svårt att sätta in filmen i en genre egentligen. En renodlad skräckfilm är det absolut inte.
Långt ifrån en favorit och inte alls likt de Wright-filmer som jag hoppas på från honom. Tappade intresset ett par gånger men tycker att han sydde ihop trådarna i slutet.
Jag har inte riktigt bestämt för vad jag tycker om Edgar Wright, jag har inte uppskattat hans komedier, så jag antar att han har kass humor, men jag gillar hans filmnörderi och han är bra på att återskapa filmestetik och använda sig av den kreativt. Det är Last Night in Soho ett bra exempel på. Det är en fantastiskt stilsäker film. Thomasin McKenzie är också bra i huvudrollen och hennes resa fångade verkligen mitt intresse. Men jag kan inte riktigt påstå att de lyckas ro det här i land. Logiken blir lite väl sladdrig, och upplösningen är ganska dålig. Flera aspekter av filmen känns halvfärdiga, och intrycket är att Wright mest bara var intresserad av estetiken. Det blir en trea av det lite svagare slaget
Jag var helt förvirrad över vilken tidsepok filmen ska utspela sig de första 10 minuterna, lol. Thomasin McKenzie är grym och ultracharmig. Manus lyfter aldrig för mig dessvärre.
Lite väl svajjig och lever väl inte direkt upp till förhoppningarna om att det här ska var en 2021 bästa skräckfilmer. Det är lite av en mind fuck och det funkar men i slutändan är det bara bra
Wright pendlar i kvalitet, men den här och Baby driver är hans mest mogna och genomtänkta.
Jag börjar förstå att jag helt enkelt inte gillar Edgar Wrights filmer. Förutom Shaun of the Dead som tydligen sticker ut ur mängden...