BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare
På den vackra restaurangen samlas ett galleri av personligheter. Där finns köksmästaren som serverar läckra mästerverk, den illasinnade tjuven som likt en despot håller hov runt sitt bord, hustrun som riskerar liv och lem för att smyga ut till sin älskare, och älskaren själv, som tar den största risken av alla.
| Originaltitel | The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover |
| Regissör | Peter Greenaway |
| Manus | Peter Greenaway |
| Genre | Drama, Kriminalare, 80-tal |
| Skådespelare | Richard Bohringer, Michael Gambon, Helen Mirren, Alan Howard, Tim Roth, Ciarán Hinds, Gary Olsen, Ewan Stewart, Roger Ashton-Griffiths, Ron Cook, Liz Smith, Emer Gillespie |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1515 |
| Filmnummer | 3143 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Slutet var ju så jävla starkt. Fantastiskt. Stark fyra, kommer säkert höjas till en femma någon gång.
Till en början lite utmanande att vänja sig vid teater - med tillhörande skrikigt skådespel - på film, men efter ett tag ger det istället en dimension man sällan upplever. Filmens sista del är ju himla trevlig och avslutningen extra god. En grej som distraherade under hela filmens gång var att sopranpojken är så sjuuukt lik Sune. Verkligen identiska... nån mer än jag som inte kunde lägga den looka-a-liken åt sidan?
Storslaget vacker och hemsk. Greenaway var verkligen en lysande bildkonstnär en gång i tiden.
Otroligt jävla snygg och genomtänkt film rent visuellt och ljudmässigt, även ifall storyn är rätt svårbegriplig. Poängen är förmodligen en sorts satir över överklassen i dåtidens England, men det kunde ha gjorts tydligare. Michael Gambon är lysande som en av de mest osympatiska och vedervärdiga skitstövlar som någonsin skildrats på film.
Snygg och dryg men allt jämnt en upplevelse.
Väldigt vacker teater-liknande film. Hypnotisk!
Cinematografi på Kubricknivå, grymt soundtrack och en slutscen som är bland det bästa jag sett. Tar dock ett tag innan filmen kommer igång, men den är värd det.
Småbisarr, delvis vacker och bra skådespel av Gambon. Dock inget mästerverk. Visst kan det vara snyggt med ljus i olika färger, men det ger snarare ett experimentellt än ett naturligt intryck. De porriga och nakna scenerna går inte ihop med resten av filmen, utan är kanske mest ett sätt att marknadsföra filmen. Stråkmusiken som repeteras i bakgrunden ger snarare kopplingar till mjukporr än kulinarisk finkultur. Både skådespel och miljöer är för teatralt för att kännas verkligt eller trovärdigt. Handlingen är egentligen ganska platt. Jag är splittrad. Jag vet inte vad filmen vill vara och det blir tyvärr något mellanting av helheten. Trea.
Man hade ju inte stått ut med filmens helvidriga huvudperson om man inte hyst hoppet att han till slut skulle få det han förtjänade. Intressant också att det har sagts att Greenaway gjorde filmen som en protest mot
M Thatchers empatilösa politik.
En minst sagt annorlunda filmupplevelse. Om jag ska börja med vad jag inte gillade så ligger det helt och hållet i Gambons karaktär, jag har väldigt svårt för krystad coolbrittisk dialog, och den här killen levererar sådan konstant genom hela filmen. Jag kan inte förneka att det blir kul ibland, men till största delen är det en irriterande karaktär, och när han tar så stor plats så blir det stundtals direkt jobbigt att titta på. Men det här är också en väldigt fascinerande film, det stod mer och mer klart ju längre filmen gick. Den bisarra storyn, den säregna och mycket snygga visuella stilen, den mörka humorn, och den surrealistiska stämningen. Allt detta är ju för bra för att jag ska kunna låta bli att gilla det här. Svag trea
