BETYG
2.7
av 5
2.7
av 5
Inland
En ung kvinna från Stockholm flyttar till sin pojkväns hemort. Men relationen tar slut innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb och blir kvar av skäl hon själv inte riktigt begriper. Samhället har andra, okända koder. Hur blir man en del av något nytt?

Originaltitel | Inland |
Regissör | Jon Blåhed |
Manus | Jon Blåhed, Elin Willows |
Genre | Drama, Mysterium, 2020-talet |
Skådespelare | Irma von Platen, Eva Melander, Albin Grenholm, Ann Petrén, Paloma Perez, Tage Hervén, Rasmus Winblad, Simon Lindgren, Lena P Cederlund, Daniel Eneris Sandström, Khalmurad Soinov, Mats Pontén, Anna Vnuk, Björn Sjöö, Jonas Hellman-Driessen |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 73 |
Filmnummer | 137561 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
En film om depression som inte alls är deprimerande, den är snarare ganska trevlig. Sällan har man väl sett en huvudperson som är så här håglös, och jag gillar att filmen är så konsekvent i den skildringen. Irma von Platen är dessutom väldigt bra i huvudrollen, hon ligger hela tiden i rätt tonläge i sin karaktärs lågintensiva depression, samtidigt som vi då och då får ledtrådar om vad som egentligen sker inombords. Överhuvudtaget tycker jag att filmen ger oss lagom med information, tillräckligt för att hålla oss intresserade, men inte så mycket att det känns tillrättalagt. Att vilja veta mer om karaktären samtidigt som man inte vill att filmen ska tala om mer är en imponerande balans för en film att hitta. Jag gillar också att människorna runt omkring henne oftast inte har någon uppenbar funktion för handlingen, de är bara där som en del av dekoren i en inlevd plats. Uppfriskande också att de får vara övervägande sympatiska, och känslan av den här platsen som en tillflyktsort från verkligheten för huvudpersonen är träffande. Sedan kan jag väl tycka att filmen flummar iväg lite för mycket på en del ställen, men det är inte ofta svensk film är så här bra, så det kan jag leva med
Blev inte jätteengagerad i story och karaktär, men den var rätt trivsam. Skildringen av bygden och personerna som bor där kändes genuin och äkta. Varmt på något sätt. Sedan kändes det lite "svensk kortfilms"-pretentiöst emellanåt, men inte så att det förstörde helheten. En film som fungerar, men man har inte missat något om man skippar den.
2021-06-25: Det hände ju INGENTING i hela filmen?
inte en bra film tyvärr. Misslyckas med skildringen av både platsen och tillståndet. Tycker inte att boken är världens bästa heller, men åtminstone känns den mer rak och molande i sin ångestskildring. Den här har för mycket lull-lull och dramatisering, typ kring björnen för att gestalta detta tillstånd. Borde varit mer som chantals je tu i elle för att vara true. Tycker att castingen inte riktigt fångar upp Arjeplogs själ heller, för många känns som Stockholmare eller Umebor.
Synd att filmen på sätt och vis känns så ointresserad av själva platsen och dess människor, som mest fungerar som fond för en skildring av en depression. Finns några fina bilder. Soundtracket är bra i sig men kanske inte just till filmen.
En film som inte berättar så mycket, livet bara pågår. Kändes lite konstig innan jag vande mig, sedan tyckte jag om det. Huvudpersonens psykiska mående var i fokus utan att man egentligen fick veta så mycket, mer en känsla. Folk var hyggliga och vardagen lunkade på, men ibland hjälper inte det, finns saker inom oss.
Jag uppskattade boken och var faktiskt förvånad att någon skulle våga göra en film som av naturliga skäl skulle bli en långsamt berättad historia. Huvudrollsinnehaverskan är väldigt bra och inga andra figurer, mer än bifigurer spelas sämre än förväntat. Det som jag tycker skiljer boken från filmen är att glesbygden skildras mer neutralt i boken. I filmen blir det mer av en underförståelse av att allt utanför tullarna är efterblivet och inget sammanhang man vill vara en del av. Ett enträget, monotont jobbande och inga distraktioner på fritiden som ger ett andrum. Med det sagt så är det ändå en lyckad film. Den skildrar hennes apati och puttrande depression. Känslan av att det inte räcker med vänliga ord och att bli medbjuden om man känner att man är på fel plats på fel tid. En annan sak som jag reagerar på är att den här lilla orten skulle ha ett så sjudande nöjesliv om än bara på "hotellet" varje helg. Dessutom kryllar det av unga kvinnor på dansgolvet och på festerna. I det fallet är verkligheten betydligt påvrare.