BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Där vindarna möts
År 1941 kämpar en estnisk kvinna och hennes lilla dotter med att hitta hem efter att ha deporterats till Sibirien av de sovjetiska ockupanterna.
| Originaltitel | Risttuules |
| Alternativ titel | In the Crosswind |
| Regissör | Martti Helde |
| Manus | Martti Helde |
| Genre | 2010-tal, Drama |
| Skådespelare | Laura Peterson, Tarmo Song, Mirt Preegel, Ingrid Isotamm, Einar Hillep |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 47 |
| Filmnummer | 113108 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Jag får väl återkomma när jag är 60+ då.
Fantastisk och tålamodsprövande bildidé, full pott om man har åldern inne.
En gripande berättelse som paketerats på ett intressant och annorlunda sätt. Därmed inte sagt att det är helt lyckat för långfilmsformatet. Jag får svårt att sträcka mig längre än till en svag 3;a, dvs 3-
Martti Heldes Där vindarna möts (Risttuules) är en bra skildring av det kommunistiska folkmordet i Estland. En originell uppläggning med frusna scener som är mycket snyggt filmade.
Skulle kanske funka som roman eller möjligen kortfilm. Men det är på tok för mycket stillbilder och berättarröst. Det är otroligt sövande. Jag tvingades köra ett konditionspass filmen igenom och hade ändå svårt att hålla mig vaken. Men en tvåa på grund av fotot.
Snyggt förpackat alltså Bilderna! Bilderna! Aah! Men håller inte riktigt att kolla på frusna bilder i 90 min blir lite långtråkigt, hade gott och väl räckt med 60 min istället, sen är jag tveksam att detta är en film teknik som kommer att bli en framtida succé, tror att dem flesta vill se film på det klassiska "rörliga" visset. Betyg 3.
En film med det udda draget att endast kameran rör sig i scenerna, inte skådespelarna. Ett märkligt grepp som irriterar i början, men växer med tiden. Dessutom en fascinerande berättelse, men berättarstilen och att filmen är baserad på brev skapar en viss distans. Stark trea.
börjar oroväckande likt en McDonaldsreklam, vilket ju skulle korresponera väl med utmärkelsen för publikens bästa pris. men sedan när själva greppet kommer igång, så blir det alltjämt behagligt, och väl B-fotat. lite väl smetigt är det väl alltid men.
Ett mästerligt konstverk. Briljant berättat och gestaltat. Av någon anledning tänkte jag på Bela Tarr när jag såg den, trots att stilen är ganska annorlunda. Den enda invändningen jag har är att aktörerna ibland blinkar, vilket bröt den perfekta illusionen ett par gånger men det kan jag ha överseende med när det är så svindlande snygga och detaljerade iscensättningar.
Ett långsamt utforskande av små ögonblick frusna i tiden. En paradoxal rörelse genom rum och människor som står stilla. En svart-vit film om deporterade estlänningar på 40-talet son får mig att tänka på Blade Runner och tv-spel. Klockren femma.
