BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Hiroshimas barn
Semidokumentär om en lärare som reser till sin hemstad för att upptäcka vad atombomben inneburit.
| Originaltitel | Gembaku no ko |
| Alternativ titel | Children of Hiroshima |
| Regissör | Kaneto Shindô |
| Manus | Kaneto Shindô |
| Genre | Krig, Drama, 50-tal |
| Skådespelare | Eijirô Tôno, Osamu Takizawa, Masao Shimizu, Nobuko Otowa, Jukichi Uno, Taiji Tonoyama, Tanie Kitabayashi, Chikako Hosokawa, Yuriko Hanabusa, Niwa Saito, Tsutomu Shimomoto |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 56 |
| Filmnummer | 43327 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Nedtonad, enkel och på grund av dessa två faktorer oerhört stark. Att prata om budskapet som övertydligt eller för simpelt känns som att glömma bort att denna film kom ut under ockupationen och ynka sju år efter krigets slut. Filmen står sig som ett tidsdokument, som visar eftereffekterna såväl som samhällsattityden 1951-52. Den tappade i tempo lite för mycket i sista akten, men femman är verkligen inte långt bort och detta är en av de bästa filmerna jag har introducerats till i år.
En mycket vacker, mänsklig och gripande film (men Shindo gör det å andra sidan ganska enkelt för sig med alla godhjärtade människor och atombombsoffer), men som tyvärr också blir ganska enkelspårig och egentligen inte når mycket längre än "krig är otroligt hemskt". En bra film är det dock utan tvekan, och vissa scener kommer stanna hos mig ett bra tag.
väldigt finstämt och intressant
Filmen känns väldigt förutsägbar i sin historia, men det gör inte "Hiroshimas barn" till en dålig film. Jag blev snarare överraskad av hur mycket jag blev berörd av allt annat som filmen hade att erbjuda. Inget mästerverk utan en stabil och sevärd film!
Inte alls någon typisk 50-tals stil på denna. Känns 10 år modernare än vad den egentligen är. Nästan lite japansk nya vågen i förtid. Filmen har sin höjdpunkt i början och blir aningen lite stelare mot slutet vilket är lite tråkigt. Atombombscenen då människornas kläder slits sönder och blommorna vissnar gör bara den filmen värd en fyra.
Den var trevlig att titta på, men blev lite förutsägbar efter ett tag ("because... of the A-bomb DUN DUN DUN!"). Kanske inte så konstigt med tanke på att det japanska lärarförbundet låg bakom produceringen av filmen.
En antikrigsfilm om en lärare som återbesöker sin hemstad några år efter a-bomben, och återser sina vänner och det lidande som åsamkade människorna. En liten pärla bland filmer.
