Hair

Treat Williams är död... och det var genom att se denna film som jag fick reda på det. Sen spelar han ju en jobbig dick i den här filmen, mycket skickligt gör han det också. I övrigt är det helt enkelt inte så intressant, inte ens musiken imponerar, utom Age of Aquarius och Good Morning Starshine och Let the Sunshine in, då. Slutet är intressantast i filmen.

Storyn är ju inte fantastisk men musiken e ju grym. Så sammantaget blir det riktigt bra.

Inte min kopp te, för att vara en klassisk musikal är låtarna tämligen slätstrukna och karaktärerna är svaga. Framför allt hippieledaren Berger är ju en riktig idiot som man bara hoppas att det ska gå åt helvete för. Annars är filmen uppfriskande liberal och icke-pk men det hjälper inte i sig, bäst är väl kanske knarkscenerna men överlag är det inte tillräckligt bra och hippiesarna må vara fria men de är också riktiga DBs. 2an är stabil.

Slutet är riktigt bra, men stommen är alldeles för slapp längs vägen dit. Jag får aldrig riktigt något grepp om vad de vill säga under den första timmen. Dessutom är det bland de sämre soundtracken bland filmhistoriens upphajpade musikaler....

Några sköna musikalnummer, en massa hippieflum, lite vänskap och sen i slutminuterna kommer poängen, och fast att jag vet precis vad som händer så blir jag lika rörd varje gång. Men det sitter lite nostalgi i betyget för om jag sett den för första gången idag hade betyget nog blivit två.

Omtitt efter många år. Underbar musik i denna klassiska musikal och Treat Williams är formidabel i sin utflippade hippieroll. Musikalformen med stora mustiga gester målade med breda penseldrag är klockrent. Filmens slut är dessutom ypperligt. Drogliberalismen är förstås förkastlig men filmen beskriver ändå bra de influenser som präglade samhällsklimatet där och då. Betyget blir återigen en stark 4;a, dvs 4+

Det får bli en svag trea, är lite tveksam till den. Har förstås sett den i unga år och tyckte nog bättre om den då. Hela den här grejen med hippierörelsen känns lite retsamt, men samtidigt är det roligt med tidsbeskrivningen. Kändes dock väldigt chockartad till slut, det blev en blandning av lek och allvar.

Inte tokigt alls. Musikaler är ju egentligen inte min grej, men här stör jag mig aldrig riktigt på musikalnumren, kanske för att de ändå flyter in ganska bra i hippietemat. Det är ju förstås inte heller en film som går efter realism direkt, snarare vill man återskapa en tidsperiod och förmedla en stämning, och det lyckas man alldeles utmärkt med. Milos Forman lyckas hitta en väldigt bra balans där filmen blir lite luddig samtidigt som den också har en röd tråd, om nu det är möjligt. Hippies är jag väl annars lite kluven till, men den här gången var det iaf kul att se dem

Trots extremt långa och inte jätteroliga musikalnummer så är detta ganska charmigt i sitt grandiosa hippiesvärmande. Karaktären Burger höjde stämningen.

Hair är, precis som jag mindes den, en tämligen medioker film. Men den har några sekvenser, några sånger och ett par karaktärer man inte kan annat än älska, så det vore förfärligt att inte ens ge den en trea. Men mer förtjänar den verkligen inte.