BETYG
2.7
av 5
2.7
av 5
Första gången jag såg dej...
När Julie ska lämna Roger, börjar hon spela en hög med skivor som påminner henne om olika delar av deras liv tillsammans. En sång får henne att minnas första gången de träffades. Andra hur de lärde känna varandra, när de gifte sig och ville skaffa barn. Och framförallt den lycka och sorg de delat.
| Originaltitel | Penny Serenade |
| Alternativ titel | Första gången jag såg dig |
| Regissör | George Stevens |
| Manus | Martha Cheavens, Morrie Ryskind |
| Genre | 40-tal, Drama, Romantik |
| Skådespelare | Irene Dunne, Cary Grant, Edgar Buchanan, Beulah Bondi, Ann Doran, Eva Lee Kuney |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 129 |
| Filmnummer | 27208 |
Recensioner
Film må vara en empatimaskin men jag letar nog ändå även lite mer finess än vad som bjuds på här.
Den här filmen stöder sig på en uttröttande repetitiv struktur där Julie (Irene Dunne)... Läs mer »
Kommentarer
Ett spännande grepp med musikassocationerna, men den blev för segdragen och jag kände mig aldrig särskilt engagerad i deras relation, och barnskådespelaren var rätt obehaglig.
Ojämn, väldigt sentimental ibland, och väldigt fin ibland. Cary Grant är gripig när han ska bli pappa.
Mysig, sorglig, fin och välspelad.
Det här var faktiskt skittråkigt och alldeles för old-school Hollywood-sentimentalt för att jag skulle känna någonting.
Jag förlåter malörerna för anblicken av denne tjusige karl.
Utmärkt drama om att få och behålla barn.
Detta intressanta och utmärkta drama, som spelades in 1941, mitt under Andra världskriget handlar om ett ganska ungt par som vill ha barn, men som får en mängd problem med det och annat. Manuset är omväxlande och välskrivet.
Huvudrollsinnehavarna, Irene Dunne och Cary Grant spelar som vanligt väl. Cary spelar en något tafatt man, coh det kan se träaktigt ut, men det är alltså med avsikt och nyanserat. Han blev för övrigt nominerad för en Oscar för denna huvudroll. Övriga roller utförs också tämligen väl.
Scenerna är mycket intressanta: New York, San Fransisco och Tokyo, skivbutik, tåg, jordbävning, tidningstryckeri och barnhem bland annat och dessutom många utomhusscener.
Musiken är lågmäld, och följer väl handlingen.
Allt som allt en bra film från en gyllene era i amerikansk film: Citizen Kane, ansedd som världens bästa film, premiärvisades samma år och Casablanca, ansedd som näst bästa film i världen, spelades in året efter. Hygglig konkurrens!
Betyg: 4-
Ingen belöning för annars pålitlige Grant av mig. Träaktigt spel av båda de vuxna i huvudrollerna men charmiga ungar.Mitten träig den också men boken jag började läsa fick jag mot slutet lägga ifrån mig för då blev det tårdrypande.
När det gäller äldre svart-vita filmer är det komedier och hårda film-Noir som gäller för mig. Detta är dock en riktig klassisk snyftare med väldigt duktiga Cary Grant, här Oscarsnominerad för sin roll. Filmen lyfter upp det alltid aktuella ämnet om vad det innebär att vara föräldrar och vissa pars svårigheter och trassel att ens få ett barn.
Bitvis bra, bitvis irriterande. Skaplig film.
Lite för enkelt slut men annars ok.
