BETYG
3.7
av 5
3.7
av 5
Förspillda dagar
En alkoholist har lovat sin bror och sin flickvän att han ska sluta dricka, men han klarar det inte, och samtidigt som abstinensen river honom i småbitar försöker han desperat få tag på sprit, men allt är stängt på grund av att det är helgdag...
| Originaltitel | The Lost Weekend |
| Regissör | Billy Wilder |
| Manus | Charles Brackett, Billy Wilder |
| Genre | Drama, 40-tal |
| Skådespelare | Ray Milland, Jane Wyman, Phillip Terry, Howard Da Silva, Doris Dowling, Frank Faylen, Mary Young (I), Anita Sharp-Bolster, Lillian Fontaine, Frank Orth, Lewis L Russell |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 677 |
| Filmnummer | 13325 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Härligt foto, och stundtals riktigt starkt drama, men jag håller allmänt med om hestrets kommentar, karaktärerna är rätt platta, Don är inte särskilt sympatisk varesig full eller nykter och delar känns överdrivet moraliserande. Filmen står ändå och väger mellan en stark trea och svag fyra.
Alltså, Wilder! Vilken regissör! Fjärde femman nu. Ruskigt obehaglig film. Välspelad, snygg, och tät regi.
Jag såg Ungkarlslyan helgen innan jag såg denna och även om Jack Lemmon och gänget i den filmen spelar lite naturligare än Milland och hans bror här så tycker jag den här filmen är mer tilltalande. Väldigt bra skildring av ångest och elände. Nästan ingen dötid alls heller utan varje scen känns relevant och bra.
Frank och djärv skildring av alkoholism. En seriös, icke förskönande film. Oscar till Milland, och fina birollsinsatser från da Silva som bartender och Faylen som vårdare. Det lättvindiga slutet är en eftergift åt Hollywoodcensuren.
Stark och grym film på de flesta plan. Wilder fortsätter hålla hög, hög klass. Lysande.
Det finns för många saker med filmen som skär sig för att den ska nå upp till mer än en trea. Bitvis fantastisk beroende-skildring och att Don själv är tröttsam är en del av saken men även karaktärer runt omkring är svåra att förstå sig på. Flörten på baren är oförståelig och Ray Milland är inte den hunk han bitvis framställs som för att ta några exempel. Slutet känns väl enkelt och sopar undan dom realistiska problem som byggts upp i filmen kring alkoholism. Sen har jag svårt att känna mig jätteengagerad och tycker inte det är så givande att följa osympatiska karaktärer även om det kan vara intressant. Ändå en stabilt stark trea.
Även om jag hade hört massor av gott om denna film och att den dessutom var regisserad av den fantastiske regissören Billy Wilder så var jag ändå lite orolig. Oro som var helt i onödan. Detta är en fantastisk film på så många sätt. Filmens ämne, karaktärerna och deras agerande, skådespelarna som briljerar(speciellt Ray Milland) och ett regiarbete fullt av kompetens var bara några saker som stod ut för mig i denna films briljans. 5-
Visst, jag är kanske lite generös i överkant som ger filmen en femma, för stundtals känns det hela lite väl konstruerat och slutet lite snabbt ihopvispat. Men det är trots allt en av de bästa missbrukarskildringar som gjorts och en varm och medmänsklig film. Fantastiskt oscarsnominerat foto och musik. Och utöver detta drog filmen faktiskt in hela fyra oscars - bästa film, regi, manus och huvudroll (Ray Milland).
Väldigt, väldigt bra och ångestfyllt skildrande av en alkoholist. Stundtals mästerlig. Tyvärr drar musiken, som borde vara med i en gammal sci-fi- rulle i stället, ned den lite. Det stör mycket. Men väldigt bra ändå.
Suveränt välgjort hantverk, lysande stark skildring av en sjukdom på ett sätt som jag inte trodde var riktigt möjlig för 70 år sen. Lite alkoholismens föregångare till Mannen med den gyllene armen. Och den är ju faktiskt typ lika bra som den är också, minsann.
