BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Föräldrarna
Ett äldre par, Shikichi och Tomi Hirayama, lämnar sin lilla stad för att hälsa på sina vuxna barn i Tokyo. Deras äldste son, Koichi, är läkare och driver en klinik i en arbetarklassdel av staden och deras äldsta dotter, Shige, driver en skönhetssalong. Ingen av dem verkar glädjas åt besöket eller orkar ens visa föräldrarna runt i stan. De skickar istället iväg dem till ett spa och på olika utflykter med Noriko, änkan till föräldrarnas bortgångne son. Noriko är den enda som verkligen tar sig tid för de två gamla.
| Originaltitel | Tôkyô monogatari |
| Alternativ titel | Tokyo Story |
| Regissör | Yasujiro Ozu |
| Manus | Kôgo Noda, Yasujiro Ozu |
| Genre | Drama, 50-tal |
| Skådespelare | Chishû Ryû, Chieko Higashiyama, Setsuko Hara, Haruko Sugimura, Sô Yamamura, Kuniko Miyake, Kyôko Kagawa, Eijirô Tôno, Nobuo Nakamura, Shirô Osaka, Hisao Toake, Teruko Nagaoka, Mutsuko Sakura, Toyo Takahashi |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1077 |
| Filmnummer | 12416 |
Recensioner
Föräldrarna är Yasujiro Ozus mest uppmärksammade bedrift och befästs världen över som en av filmhistoriens främsta konstverk.
Vi lär känna ett åldrande par som ska bege sig den långa vä... Läs mer »
Kommentarer
Jag tyckte väldigt mycket om den då den fick mig att fundera över livet och mitt förhållande till mina föräldrar. Väldigt sevärt och tänkvärt. Dessa dialoger stannar kvar i mitt minne. "- 'Be a good son while your parents are alive.' - That's right. - None can serve his parents beyond the grave." och "Kyoko: Isn't life disappointing? Noriko: [smiles] Yes, it is."
Ozus mest hypade verk, men långt ifrån hans bästa i min bok. Här blir det lite utdraget och tunt på material. Litet för intetsägande rent emotionellt och vi är lite för mycket inne på samhällsskildring snarare än personskildring här kan jag tycka.. Men fortfarande välgjord estetiskt. Fotot är stillsamt och vackert, men Ozus musiksättning är fortfarande inte riktigt 100 % med mig. Hara är riktigt bra även här. 61/100
Jag tycker i ärlighetens namn att den här filmen är mer bagatellartad än flera av Ozus tidigare filmer. Jag har lite svårt att förstå varför den här skulle ses som hans mästerverk. Early summer är bra mycket bättre, till exempel. Det här blev en stabil trea.
Inledningvis blev man nästan irriterad på tempot, karaktärerna och den monumentala sävligheten som genomsyrar hela filmen. Men sakta lossnar det och sista timmen är en riktig nedförsbacke.
Jag vet inte riktigt om jag håller med om den ganska cyniska bilden på mänskligheten som regissören förmedlar. Ur ett filmskaparperspektiv så är filmen riktigt välgjord och det känns som verkliga personer på skärmen. En film som kräver en viss typ av publik för värdet i filmen är när man fått några dagar att fundera på vad man sett.
Nja. Inte riktigt min grej. Eller bara helt fel tillfälle.
Jag förstår inte vad som är så himla bra med den här filmen...
En film som till en början inte kändes så märkvärdig, men som efter hand och efteråt lade sig tillrätta och växte. Livet så bra skildrat, mänskliga egenskaper, förhållande mellan vuxna barn och föräldrar som inte alltid är konfliktfria. En undermening som jag tolkade, men som jag inte vet egentligen och det tycker jag om när tittaren får ha egna funderingar. Snyggt filmat, där aktörerna rörde sig mer än kameran. Allt var gjort på ett stillsamt vis med skådespelare som egentligen inte levde ut så mycket men visade så mycket. Fascinerande.
Den här filmens storhet smög sig på mig lite grann. Visst gillade jag den redan från början, och det är inte direkt så att filmen höjer sig i slutet, snarare är det så att det är först då som jag inser hur mycket jag har gillat det jag har sett. Filmens teman och karaktärernas personligheter och särdrag utvecklar sig väldigt naturligt efterhand, och man lämnas i slutändan med en hel del att fundera över. Mest är det Noriko som dröjer sig kvar, och det är henne jag bryr mig mest om. Det är alltid skönt med filmer som är så här icke-manipulerande också, det nedtonade berättandet fungerar väldigt bra och det känns verkligen som att man får en inblick i efterkrigstidens Japan, samtidigt som filmen även lyckas vara universell. Efter att ha varit lite tveksam med betyget först, så känns fyran numera alltmer klar
Håller med om att det är en film vars storhet ligger lite under ytan, den ligger mer i hjärnan än hjärtat, men med det sagt är det otvivelaktigt ett mästerverk. En av de filmer som säger mest om hur det är att vara människa, och om livet, i den moderna världen
