BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Fogden Sansho
Medeltida Japan - en ståthållare sänds i exil. Hans fru, son och dotter försöker finna honom men separeras snart från varandra. Modern skickas till en ö och tvingas prostituera sig. Barnen säljs som slavar och tvingas växa upp instängda i en by där de arbetar åt den ondskefulla fogden Sansho. Ska de fyra familjemedlemmarna någonsin återse varandra?
| Originaltitel | Sanshô dayû |
| Alternativ titel | Sansho the Bailiff, Legend of Bailiff Sansho, The Bailiff |
| Regissör | Kenji Mizoguchi |
| Manus | Fuji Yahiro, Yoshikata Yoda |
| Genre | Drama, 50-tal |
| Skådespelare | Kinuyo Tanaka, Yoshiaki Hanayagi, Kyôko Kagawa, Eitarô Shindô, Akitake Kôno, Masao Shimizu, Ichirô Sugai |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 338 |
| Filmnummer | 13346 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Med tanke på hur stark jag tycker storyn är så är jag väldigt besviken på filmen. Den är väldigt osentimentalt och rätt på berättad vilket kan funka men här gör det mest bara att jag aldrig blir emotionellt engagerad. Jag får heller inte riktigt feeling för hur t.ex. huvudkaraktären motiveras att ändra på sig. Hela filmen liksom puttrar på och berättar en stark och fin historia men det finns inget som liksom suger in mig. Musiken är nog mer irriterande än bra. Visst är det snyggt filmat för det mesta men inte på ett sätt som drar in mig. Skådespeleriet når mig inte heller direkt. En ganska slätsvag trea men grundstoryn bär den ändå dit och det är ju inte "dåligt" nånstans, bara inte på ett sätt som tar tag i mig.
Sicken jävla misär! Känslosam och fin film med teknisk perfektion. Blev aldrig helt insugen och betagen, men jag har också ingenting att klaga på. En oklanderligt bra film, helt enkelt. Ska ha sin fyra.
Sista halvtimmen är också den svagaste, vilket är synd, annars hade femman inte varit långt borta. Vackert och gripande!
Filmen kickar inte riktigt igång i all sin prakt innan barnen når vuxen ålder och tappar igen lite när vi får ett något tillrättalagt halvlyckligt slut. Men den mittersta delen som toppas av den rysligt fantastiska vattenscenen är högklassig. Fotot är genomgående mästerligt. Lyckas porträttera samhället i fråga utan att vara för romantiserande eller för tydligt kritiskt - lagom melodramtisk och skönt nog inte en message-film. Visst är det lite överspel i tragiken och lite tramsig dialog stundtals, men generellt sett stör det mig inte så mycket, även fast det ger filmen en litet ytlig känsla. Skönt deppig. 82/100
Dra mig baklängen vilken jävla film! Det är ju löjligt vad man kan göra med en kamera. Fick samma känsla som efter att ha sett den första filmen i Rays Apu-triologi, en slags melankolisk upprymdhet. Och känner samma tacksamhet som då över att ha bevittnat perfektion. Varken mer eller mindre. Inte en enda onödig scen och varje scen så träffsäker, så stämningsfull, så vacker, så förförisk. Varenda detalj fyller en funktion och tillför berättelsen någonting. Ingenting känns konstlat. Och vilken jävla berättelse sen! Tack Mizoguchi för att du gav mig en filmupplevelse utöver det vanliga. Jag antar att Fogden Sansho gjorde dig odödlig.
En annan dag hade jag kanske inte orkat med detta men var tydligen sugen på hjärndöd matinéfilm. Rungande tvåa för färggrann svartvit historia men varning för fjantig dialog och mängder av "visdomar"
Ur ett formalistiskt perspektiv tilltalande, men jag kommer aldrig karaktärerna nära trots all den misär de utsätts för.
Något trögstartad kanske, men filmen gör till slut ett starkt intryck med sin sorgliga historia och sitt klara berättande. Ett par scener kommer jag minnas länge.
Kan vara det stora Japanska mästerverket! Faktiskt mer tidlös än Kurosawa.
"...an era when mankind had not yet awakened as human beings", lol, "a man is not a human being without mercy", lol, "men are created equal", lol, "everyone is entitled to their happiness", lol. De Mizoguchi-filmer jag har sett har haft slavmoralistiska tendenser, jag hade hoppats på att hans största film skulle förlita sig mindre på artificiell moralism och mer på uppriktigt mänskligt patos, men jag hade så löjligt fel... Fotot och skådespelet är inte spektakulärt bra, men solitt, de enda sakerna jag överhuvudtaget gillade med filmen. Ibland är musiken helt malplacerad, ibland välplacerad, ibland placerad för att, om än lite löjligt, rama in moralflosklerna. Det är en för det mesta tekniskt välgjord film, det är bara innehållet som inte tilltalar mig för fem öre. Munken Taro bjuder i alla fall på lite genuin vishet, även om han säger det med pessimism: "I found that humans have little sympathy for things that don't directly concern them." Att han i nästa andetag tror att mänsklig natur kan förändras beror helt enkelt på att han inte inser hur vis han är.
