BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Flickan, mamman och demonerna
8-åriga Ti bor med sin mamma i en lägenhet i stan. Mamman ser demoner som pratar med henne och lägenheten förvandlas mer och mer till en soptipp. Första skoldagen kommer Ti smutsig till skolan och kompisarna tycker att det är något underligt med henne. Ti hatar mammans demoner och längtar efter sin moster Tamara, som i sin tur gör allt för att hitta sin systerdotter.
| Originaltitel | Flickan, mamman och demonerna |
| Alternativ titel | The Girl, the Mother and the Demons |
| Regissör | Suzanne Osten |
| Manus | Suzanne Osten, Erik Uddenberg |
| Genre | Drama, Thriller, 2010-tal |
| Skådespelare | Esther Quigley, Maria Sundbom, Maja Embrink, Ulrika Nilsson, Simon Norrthon, Angelika Prick, Gustav Deinoff, Ardalan Esmaili, Andreas Kundler, Kajsa Reingardt, Pia Bäckström, Josette Bushell-Mingo, Esther Björkman, Katta Pålsson, Kevin Grez |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 160 |
| Filmnummer | 121185 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Ett mästerverk!
Jag tycker det här är en bra film som balanserar på rätt sida mest hela tiden. Berättas ur barnets perspektiv på en sätt som känns att den är gjord för att barn ska kunna se den, fast i ärlighetens namn vem skulle vilja att ens barn ser det här??? Det här med att Osten vill visa barn diskutabla ämnen har ställt till det för henne tidigare. Presentationen av ämnet som sådant har jag inga synpunkter på egentligen men jag tycker vidare att Osten får med det konstnärliga på ett fint sätt som inte känns sådär krystat malplacerat som sådana inslag lätt kan göra annars. Och gestaltningen av demonerna med Simon Norrthon i spetsen är genialiskt. Bra spel av främst huvudrollerna annars och jag trycker dit en stark 3;a i betyg, dvs 3+
Jag tror att det finns en hel del förutfattade meningar om att sånt här inte sker i svenska hem, att socialen gör regelbundna hembesök där det uppdagas, att grannar slår larm eller att barnet avslöjar det. Ofta krävs det en rapportering om att barn far illa för att ett ingripande ska ske omedelbart. Att folk anmäler sin granne eller kollega är nog inte så vanligt ens om det finns misstankar. Sedan lever föräldern ofta ett dubbelliv där den döljer alla stora problem för omvärlden och kommer med trovärdiga bortförklaringar. Att barnet inte berättar om det för andra kan bero på att det blivit tystat av föräldern, att det inte har någon annan vuxen att prata med, att det helt tappat tilliten till vuxna eller att det skäms, alternativt känner skuld. Därför kan det gå månader eller år utan att det upptäcks. Och när det uppdagas kan det mycket väl vara av en tillfällighet i samband med något annat. Det kan vara att föräldern har missat att betala hyran och hyresvärden har fått nog.
Med en sådan mamma hade barnet inte kunnat bo hemma. Om det var så på riktigt , så var det fel.
Välspelad, viktig och intressant film som alla barn borde få se. Det finns så många barn som behöver förstå att de inte är ensamma om att leva med föräldrar som skulle behöva mer stöd av att samhället än de får och det är barnen som får lida.
Osten gör ofta filmer för barn som inte känns som barnfilmer. Det här är inget undantag. Så anledningen till att det i början avslöjas hur det ska gå är med all säkerhet för att barn inte ska bli oroliga. Jag läste att Osten ville att föräldrar skulle gå och se den med sina barn, men så fick den åldersgräns på bio. Jag tänker att den i grunden måste vara baserad på verkliga händelser, åtminstone delar av den. Att myndigheterna i filmen inte tar situationen på större allvar när de förstår hur det ligger till är dock inte särskilt sannolikt i nutida Sverige. Jag skulle snarare säga att de oftast tar det säkra före det osäkra när det är barn inblandat. Det finns en del märkliga beteenden kopplat till det där också, som jag inte kan gå in på utan att avslöja något. Annars fin scenografi, där man har lyckats fånga miljökontrasterna. I filmen är det mammans psykiska ohälsa som ligger till grund, men jag tänker att det även finns många likheter med exempelvis missbruk eller övergrepp. Den skildras ur barnets perspektiv, vilket jag tycker är bra, eftersom barnet är det verkliga offret i situationen. Det är en verklighet som sällan syns utåt, eftersom mycket sker i det dolda och tysta eller förnekas av vuxna (som inte vill/kan tro att det är sant). Mindre bra är att mammans hjärnspöken gestaltas som verkliga personer. För många barn kan det vara svårt att veta vad som är verkligt och vad som är fantasi, uppfattas som läskigt eller vara svårt att förstå. För många vuxna blir det snarare barnsligt och övertydligt. Det känns även som att skildringen är konstlad och inte naturlig, som att de flesta gör sig till lite för att de vet att det är tänkt som en familjefilm. Esther Quigley, som den lilla flickan, är däremot fantastisk för sin ålder. Helt naturlig och tycks inte ha några nerver alls. Ann Petrén gör det också bra i en liten biroll som sig själv, vilket förmodligen är svårare att spela än någon annan. Det är ett väldigt dystert drama. Jag kan tycka att man hade kunnat ta in något positivt som kontrast, utan att det blir osannolikt eller förskönat. Sammanfattningsvis ett dystert drama som till stor del träffar rätt i händelser och känslor, men misslyckas med att skildra det på ett naturligt och trovärdigt sätt. Och det stora dilemmat är vad filmen är tänkt att vara, för den känns som för svår och skrämmande för många barn och för övertydlig och tillgjord för många vuxna.
¨Äh jag gillar det helt enkelt bara inte. känns som att en reklambyrå har kidnappat filmen. Tycker många skådisars spelstil är smärtsamt jobbig. tycker såklart att det är fint att den är uppriktig, men tycker demonerna är för teatertramsiga och att slutet känns påklistrat. Gillar inte att den ska vara så insmickrande modern-PK med Ipads och seven eleven. tycker bengbulan är så vida överlägsen på alla plan. Minus för Xavier Dolan-användandet av 4:3 som ska symbolisera nåt mer klaustrofobiskt. 16-9 borde ju vara det, för det är ett förborgande jävla Flatscreen-TV-disney-format som kan dra åt helvete.
Det är en stark och mycket obehaglig film om psykisk sjukdom och barns utsatthet. Mamman och barnet gestaltas mycket övertygande. Men det är en film för vuxna, inte för barn. Det känns som ett dilemma i filmen, att den egentligen i första hand riktar sig till vuxna (och möjligen de barn som tvingats bli vuxna i förtid p.g.a. just de erfarenheter filmen gestaltar) men halvhjärtat försöker paketera sig som en film för barn. Om den hade fått en annan finansiell uppbackning av Filminstitutet hade den kunnat komma ut som den film den egentligen är och blivit ännu bättre.
Antagligen helt fel målgrupp men blev iaf snabbt väldigt uttråkad trots flera snygga bildlösningar. Tyckte spelet var rätt ojämnt och det hela var lite för enkelspårigt. Med det sagt så kan jag ändå se värdet i filmen som försöker skildra mental sjukdom på ett handgripligt sätt för barn.
Varför det är nödvändigt att i början berätta att det "kommer att gå bra" förstår jag inte. I mitt tycke sänker det filmen direkt. För att barn ska kunna se den? Det här är ingen film som barn ska se, utom möjligtvis barn som själva är/varit i situationen. Beskriver det psykisk sjukdom i stort? Ja. Beskriver det psykos på ett träffsäkert sätt? Jag vet inte, men tippar det. Beskriver den hur Ti tvingas att bli vuxen för tidigt? Jo. Får man förmoda att Ti är ett blivande vuxet barn? Jadå. Filmen i övrigt? Nja.
