BETYG
3
av 5
3
av 5
Fängelse
En filmregissör får under pågående filminspelning ett förslag till en film av sin gamle matematiklärare. Idén går ut på att djävulen berättar att helvetet är vår tillvaro på jorden. Regissören är motvillig till idén men berättar om den för ett par vänner som känner huvudpersonen i en sådan film.
Originaltitel | Fängelse |
Regissör | Ingmar Bergman |
Manus | Ingmar Bergman |
Genre | Drama, 40-tal |
Skådespelare | Birger Malmsten, Doris Svedlund, Eva Henning, Hasse Ekman, Stig Olin, Irma Christenson, Anders Henrikson, Marianne Löfgren, Bibi Lindqvist, Curt Masreliez, Gösta Ericsson, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Torsten Lilliecrona, Lasse Sarri |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 453 |
Filmnummer | 12858 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Tycker inte det blir nån riktigt bra helhet, går väldigt upp och ner. Håller uppe intresset hela vägen. Drömsekvens får ett extra plus.
Konstnärlig debut som regissör och manusskrivare!
Ingmar Bergmans första film efter eget manus. En filmensemble spelar in en film, men filmen "Fängelse" handlar egentligen om några personer i utkanten av filminspelningen, främst om Birgitta som är prostituerad och blir intervjuad av en journalist, som samtidigt blir förälskad i henne. Filmen är mer konstnärlig än en vanlig berättelse och skådespelarna ställde upp mot låga gager.
Bra spelat av flera skådespelare, främst Doris Svedlund som Birgitta, men även av Birger Malmsten. Bilder av filmstudion, bostäder och några utomhusscener.
Betyg: 4-
Första Bergman-film jag sett på flera år. Hade hoppats att jag skulle uppskatta hans verk mer nu än förr men detta var ännu en besvikelse. Bra skådespelare och filmen är tekniskt välgjord men dramaturgin är riktigt svag så det är omöjligt att engageras i handlingen och karaktärerna, vilket gör filmen till ett riktigt sömnpiller. Som någon annan kommenterade kändes den mycket längre än den var.
Missa heller inte Bergmans introduktion till filmen, som är intressant och underhållande. Själv tyckte han om filmen, inte minst för att den väckte så många minnen från den tidiga karriären.
Oj, glömde sätta. Ett underbart äktenskap mellan Hasse, Eva och och Bergman. En alltigenom härlig ton som man önskar Bergman kunde kvarhållit längre in i karriären. Mycket lysande, och den kommer undan sitt mörker tack vare det ironiska tillsalaget.
Visst märks det att Bergman till skillnad från föregående filmer nu fått fritt spelrum (med villkoret att filmen skulle vara billig att göra). Det är således lågbudget inklusive relativt kort speltid, men inte desto mindre intressant. Tonen sätts omgående med en religiöst laddad frågeställning som Bergman skulle fortsätta att utforska, även om den senare inte är så konkret uttalad som här. Det finns en metanivå och ambivalens i hur frågeställningen utvecklar sig som är klart intressant. Bildspråket är även det intressant med många laddade närbilder. Helheten är utan tvekan ojämn, men det tar sig och en trea är det.
Tyckte den här var ganska fet nu när jag såg om den. Visst tappar den en del under andra halvan men det finns många braskande infall och ingredienser och fotot är stundtals rätt lysande. Snygga Stockholmsmiljöer också.
Brukar tydligen kallas den första Bergman-filmen. Jovisst, det är den absolut första av hans tidigare filmer som innehåller mycket av det som gjort honom känd, och det som är hans egna filmgrejer. Det extensiella pratet, religiösa grubblerier, det babbliga, och det som faktiskt inte är särskilt roligt. Filmen känns 30 minuter längre än den här och jag har svårt att hålla mig vaken. Det som gör filmen godkänd är den skickligt frambringade supermiserabla stämningen, skådespeleriet (som så ofta i Bergmans filmer) och Hasse Ekmans medverkan som alltid är en ynnest att se. Men i det stora hela så är den här filmen väldigt tråkig. Hans tidigare filmer innan denna är ju inte särskilt Bergman men både Musik i mörker, Hamnstad och Det regnar på vår kärlek är betydligt roligare att titta på.
Bergmans minst melodramatiska 1940-talsfilm. Jag uppskattar också att han här experimenterar mer med filmspråket: betydligt fler närbilder (och även extremnärbilder) än hans tidigare filmer. Till och med Malmsten fungerar.
Prologen är som en formell gammaldags film med målet att diskutera kyrkliga ting. Den får säkert Hasse Ekmans trogna fans att dansa av lycka, medan jag suckar. Så byter filmen helt riktning och blir en familjär skildring med ett säkert inte helt okontroversiellt tema för tiden. Om lust, vilja och moraliska frågor. Den frågar sig i vilken utsträckning man ska lägga sig i någon annans liv, till vilken grad man ska hjälpa utsatta som själva försatt sig i knipa och om man ska följa förnuftet eller hjärtat. Det hela blandas med Bergmans humor. Bergman har gjort olika typer av film som exempelvis sprudlande komedi, mörk film, tragisk film, teatral fars, klassisk kärleksfilm och film med ändlösa äktenskapsdialoger. Det här dramat är egentligen ingetdera, ändå känns det definitivt att det är en Bergmanfilm. Ett stabilt filmhantverk.