BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Familjen
1906 föds Carlo och hans farfar berättar under dopet att namnet står för "fri man". Carlo och hans familj följs fram till hans 80-årsdag genom tioårsintervaller.

Originaltitel | La Famiglia |
Regissör | Ettore Scola |
Manus | Graziano Diana, Ruggero Maccari, Furio Scarpelli, Ettore Scola |
Genre | Biografi, Drama, Musikal, Romantik, 80-tal |
Skådespelare | Fanny Ardant, Vittorio Gassman, Emanuele Lamoro, Cecilia Dazzi |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 238 |
Filmnummer | 10565 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
En svag trea som räddas av det fina skådespeleriet. Annars ganska klichéfylld film (vilket det skojas om i en scen) som drar åt feelgood. Känns lite slarvigt för att vara Scola.
Fantastiskt skådespeleri och gestaltning av en livslinje. Jag ser gärna mer av denna spännande regissör. Sett tre.
Visste inget om detta med tioårsintervaller vilket gjorde att jag hade svårt att hänga med efter ett tag. Den började så himla bra. Vacker, fint foto, intressant, verkligen njutbar. Men sen blev et för mycket politiksnack runt middagsbordet så jag tappade intresset mer och mer.
Scola har med tiden blivit en stor favorit och jag gillar särskilt hans stämningfyllda episka filmer som berättar stora livshistorier om brustna illusioner och livets irrfärder. Denna film är dock lite för tunn och kort för att skapa det där riktiga intresset för karaktärerna. Men den fångar ändå fint åldrandets vemodiga förunderlighet, en känsla som jag lätt kan ta till mig och sväva bort i dess mysteriska tankevärld. Gassman som vanligt enastående men betyget stannar vid en 3;a denna gång.
bör nog nästan ses 2 gånger, hade lite halvsvårt i början att hänga med i början vilka som var vilka när den hoppade i årtiondena men, lite seg film men har man ro så tar sig alltid scolas filmer
Denna familjefresk ger en fin bild av en familjs sorger och glädjeämnen. Jag trivs i omgivningen, trots en del tvärviggar och att man inte riktigt säger allt till varandra. Scola har - som vanligt - gjort en mycket bra film, och självklart är skådespeleriet av toppklass. Och är det inte så, att denna italienska film inte är dubbad (utom Fanny Ardant, förstås)?
Det här är äkta, genuint och charmerande med bra skådespel. Men man måste nog vara på rätt humör för att se den; kommer man inte in i familjen och stämningen så blir det nog lätt långrandigt.
Till temat väldigt lik Vi som älskade varann så, även om omgivningen är annorlunda. Precis som i den ovanstående filmen kretsar handlingen kring den skrämmande insikten om hur lite det krävs för att ens liv ska ta en helt annan riktning, och om den bittra insikten att man inte kommer att få den man vill ha; om klyftan mellan drömmar och verklighet. En femma. Såklart.
Vittorio Gassman är dessutom världens bästa skådespelare, typ.
Jag är inte lika begeistrad som dem jag såg den med, men filmen är förstås episk och jag är väldigt svag för den här typen av egentligen olyckliga, lätt resignerade historier om livet. Om Hjalmar Söderberg hade varit italienare och filmregissör hade han nog gjort den här filmen.