BETYG
2.6
av 5
2.6
av 5
Falsk som vatten
När poeten Clara stiger in hos bokförläggare John Hjortfeldt förändras hennes liv. John blir blixtkär i Clara som lämnar sin sambo Stig för att bli Johns älskarinna.
| Originaltitel | Falsk som vatten |
| Regissör | Hans Alfredson |
| Manus | Hans Alfredson |
| Genre | Drama, Komedi, Thriller, 80-tal |
| Skådespelare | Malin Ek, Sverre Anker Ousdal, Marie Göranzon, Stellan Skarsgård, Örjan Ramberg, Lotta Ramel, Philip Zandén, Catharina Alinder, Martin Lindström, Magnus Uggla, Folke Lind, Ing-Marie Carlsson, Gunilla Olsson, Jan Wirén |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 6998 |
| Filmnummer | 48 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Minns den som bra och riktigt spännande då på 80-talet.
Bottennapp. Alfredsson i särklass sämsta rulle. Förvånad.
Jag gillar den! Särsklit scenen när Marie Göransson smyger på.vinden..
Fruktansvärt dålig.
Bra grundmaterial men det färdiga resultatet är dock mest bara en enda röra och det verkar som att de hade lite problem med att bestämma sig för vad de ville göra. Magnus Uggla är ganska rolig den lilla stund han är med. Duger väl som underhållning i brist på annat men jag kommer nog inte att se denna film en andra gång.
[rek. 3] Spänningsfull thriller som fungerar bra, även om jag tycker att det finns en hel del manusluckor som borde täppts till. Kul med alla cameos! Filmen känns dock inte särskilt utmärkande och är ganska standard. Dock, bra! 3.
Stämningstät thriller i härliga bokförläggarmiljöer i Stockholm. Gillar obehaget mer än upplösningen de sista femton minuterna.
Uggla är med i några sekunder, Örjan Ramberg syns inte alls. Inte heller någon humor. Så dålig en 90s thriller kan bli.
Ett relationsdrama som ballar ur fullständigt i någon slags thriller, på ett småskojigt sätt. Trean är svag eftersom det snarare är skrattretande än spännande. Förlagsfesten med dåtidens kulturelit var kul kuriosa.
Det börjar nästan farsartat med all svartsjuka och otrohet, och medan filmen fortgår så äter människornas inre upp dem, oavsett vilken sida av konflikten de står på. Övergången till dramathriller sker naturligt, och mot slutet är det både obehagligt och spännande. Jag hade önskat lite mer stil, det syns att den är från mitten av 80-talet så att säga. Vidare hade den väl kanske kunnat vara något tajtare berättad. Annars är allt lysande!
