BETYG
3
av 5
En studie i skräck
1962
USA
90min
IMDb
Episodfilm baserad på Poes berättelser. Morella: Locke och hans dotter Lenora återförenas efter många år. Han sörjer fortfarande sin fru Morella som dog när hon födde Lenora. Han har fortfarande kvar hennes kropp i huset. Efter ett långt samtal sluter Locke och Lenora fred, men Morellas ande finns fortfarande kvar i huset.
Black Cat: Katthataren Montressor Hemmingbone är en alkoholist som mjölkar sin fru på pengar för att finansiera sin last. Han smyger in på en vinhandlarmässa och utmanar Fortunado på en vinsmakartävling. De får stor respekt för varandra och efter tävlingen hjälper Fortunado Hemmingbone hem. Han fattar tycke för Hemmingbones fru så om kvällarna när Hemmingbone är på krogen är Fortunado hemma hos hans fru. När Hemmingbone får reda på detta tänker han göra något åt saken.
The Facts of the Case of M. Valdemar: Valdemar är dödligt sjuk och söker hjälp hos en hypnosterapeut för att bli av med smärtorna. Terapeuten vill åt Valdemars rikedom och fru och sätter Valdemar i trance under dödsögonblicket vilket fångar hans ande i hemmet.
| Originaltitel |
Tales of Terror |
| Regissör |
Roger Corman |
| Manus |
Richard Matheson |
| Genre |
Komedi, Skräck, Mysterium, Thriller, 60-tal |
| Skådespelare |
Vincent Price, Maggie Pierce, Leona Gage, Peter Lorre, Basil Rathbone, Debra Paget, David Frankham, Joyce Jameson |
| Betygsätt |
Logga in eller bli medlem för att rösta
|
| Betygsantal |
145 |
| Filmnummer |
17025 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.
Kommentarer
Mysig scenografi och rätt fint foto, fast som ofta i episodfilm var det lite svajig kvalitetsnivå. Första episoden börjar bra, men känns som att inte budgeten räckte till och det hela känns både lite slarvigt berättarmässigt och i genomförandet. Synd då den om den skötts lite bättre nog kunnat vara lika bra som tredje delen. Andra delen tycker jag inte var något vidare. Lorre gör bra ifrån sig, men även om jag allmänt tycker om Vincent Price funkade han verkligen inte i humoristisk vinprovarroll. Den tredje delen var riktigt bra, bra rollbesättning, bra tempo och ruggigt på ett intressant sätt, även om kanske just specialeffekterna i slutscenerna inte var fantastiska. Inramningen med berättaren och målningarna fungerade bra, men det är alltid lite svårt att betygsätta en episodfilm - ska det reflektera den bästa delen, den sämsta eller försöka få något genomsnittsbetyg? Tror det lutar mellan stark tvåa och svag trea, även om tredje episoden inte var långt ifrån en fyra på egen hand.
Första delen var väldigt platt men vinprovningen i andra delen var faktiskt ganska rolig! Sista delen är starkast och känns mest "naturlig" rent skådespelarmässigt.
Sevärt och stiligt tack vare Vincent Price.
*HÖGER FRÅN 2 TILL 4* När jag ser om denna förbluffas jag över att jag givit den ett så lågt betyg och dåligt omdöme tidigare. Jag slås av, i direkt motsats till vad jag skrev tidigare, hur humor och skräck fungerar i fin balans i THE BLACK CAT-segmentet och hur himla bra Peter Lorre fungerar, både rolig men djupt obehaglig. Jag tycker om alla avsnitt och även om man inte blir "skrämd" så finns det atmosfäriska och obehagliga element. Mycket bra! 4.
Mysig nostalgi från B-horrorns mästare Roger Corman. Vincent Price bara ÄR symbolen för b-horror o Lorre briljerar knappt 2 år innan sin egen död. Mys-Fyra med glimten i ögat.
Corman, Matheson och Price, såklart blir det sevärt!
Roger Corman gör episodfilm och det blir trots alltid lika sköne Vincent Price aldrig speciellt bra. Att det skulle vara torrt och småkomiskt visste jag, men här finns inga som helst rysningar att hämta även om den bästa första delen åtm försöker. Segmentet Black Cat är gjord mängder av gånger både före och efter med bättre resultat.
[rek. 3] Denna episodfilm var tyvärr en besvikelse. Efter att ha sett HOUSE OF USHER, THE PIT AND THE PENDULUM och THE RAVEN hade jag ganska höga förväntningar. Det är alltid ett nöje att se Vincent Price och hans mest minnesvärda prestation här är som Fortunato. Annars tycker jag att Basil Rathbone är mest minnesvärd. Balansen mellan humor och skräck i Black Cat-segmentet är ganska misslyckad. Sådär. 2.
Det som är så bra med antologier är att det går att berätta flera historier och inte behöver dra ut dem till 90 minuter så att de blir sega i onödan. Med det sagt hade den första historien behövt lite mer spelutrymme för att det skulle kunna bli något av den. Den andra är dock underbart rolig och den tredje är en bättre version av den historien än vad Romero lyckades med 19 år senare.
Skön stämning. Mer mysigt än rysligt.
