En alldeles särskild dag

Så mycket kärlek och så vackert. Helt enkelt väldigt mycket Italien och det även i ett fascistiskt landskap. Låter ironiskt kanske, men det är väldigt lätt att tycka att fascismen på ett sätt faktiskt passar Italien då det landet till stor del är uppbyggt så och finns där även idag med Georgia Melloni som styrande av landet och folket där lider ju inte direkt heller, då det är kärlek samt respekt för varandra som gäller, sen har jag aldrig hört en Italienare klaga. ”Dock var dåtidens fascism värre än dagens, det ska man komma ihåg.” Men vad som passar Italien passar ju automatiskt inte andra länder som till exempel Sverige, här skapar det mest bara hat, osämja och arrogans, då en Svensk inte klarar av att bete sig i den typen av situation med avundsjuka för sina egna i bakhuvudet.

En avlägsen släkting till "Rear Window"? Här finns dock inte några thrillerelement och ändå tappar jag inte tråden men hade gärna sett en nervigare dialog mellan de två italienska giganterna. Ett ännu djupare utmanande av deras ideologiska olikheter men samtidigt var det som visades tydligt nog. Man undrar om prologen hade kunnat göras annorlunda då man glömmer bort att detta är en spelfilm, t ex kunde olika karaktärer i staden som förbereder sig för eventet eller något liknande skildras. Filmen har dock en lågmäld trygghet som inger pondus. Lite deppigt avslut.

Avslappnande med en film som har så pass få beståndsdelar. Det är fint med fotot men framförallt hur det vardagliga pysslet känns så trovärdigt. Sällan har jag sett brödsmulor och använda kaffekoppar utgöra en så viktig del av berättelsen. Lite minus för den skarpa vändningen i Sophias tempo och ton under terrass-scenen (inkl förbryllande snyggo-zoom). Det finns en del att fundera på kring samtycke - jag vet inte om den har blivit mer komplex med åren? Många hintar om alternativa händelseutvecklingar, vilket gör att den känns spännande trots att den på ytan verkar ganska enkel. Ingen toppfilm, men trevlig.

Våren 1938 besökte Hitler sin fascistkompis Mussolini i Rom. Filmen inleds med en hela sex minuter lång dokumentär journalfilm om detta (inga snabba clipp här). Ettore Scola är lika medveten när han presenterar miljö och atmosfär i lägenhetskomplexet där filmen sedan utspelar sig. Och detta sker med fascistmanifestationen baserande strax utanför. Kvar i huset när de flesta är ute på gatorna och hyllar Hitler blir den slitna hemmafrun Antonietta (Sophia Loren) och den homosexuella nyligen sparkade radioprataren Gabriele (Marcello Mastroianni) och där får dom sin ”Alldeles Särskilda Dag”.

Tyvärr inte en alldeles särskild film. Men den börjar bra. I längden tappar jag mer och mer intresse, och karaktärerna känns klyschiga.

Jag ger den en femma. Kan inte komma på några brister.

Ett välgjort kammarspel med strålande foto av Pasqualino de Santis. Åkningen i början är magisk och experimenten med djupfokus faller väl ut. Vissa små, små inslag av buskis (som jag avskyr) drar ner betyget något.

En alldeles särskild film.

Lyckades tyvärr inte engagera mig. Kanske jag som inte fattar nåt bara.

Suverän klassiker av Ettore Scola som ståtade med att sätta Italiens största filmstjärnor mot varandra i denna starka berättelse om två personer som möts i ett öde lägenhetshus under dagen då alla hem står tomma eftersom ingen vill missa den enorma paraden för Hitlers ankomst till Rom. I skuggan av fascismen och nazismen tornar en stark och mänsklig berättelse upp sig i form av ett avskalat kammarspel. Sophia Loren och Marcello Mastrioanni imponerar stort, och filmen är överlag välgjord och skarp rakt igenom. Skitbra, helt enkelt!