BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Emil i Lönneberga
Emil, han vill så väl och ändå går det så galet. När han hör sin pappa vråla "EEEMIIL" så det hörs över hela Katthult, vet Emil att det bara finns ett säkert ställe här på jorden. Snickeboa. Där kan han sitta och tälja sin 104:e trägubbe tills allt har lugnat ner sig. Men lugnt, blir det inte länge...

Originaltitel | Emil i Lönneberga |
Regissör | Olle Hellbom |
Manus | Astrid Lindgren |
Genre | Familjefilm, 70-tal |
Skådespelare | Björn Gustafson, Allan Edwall, Emy Storm, Jan Ohlsson, Lena Wisborg, Mimi Pollak, Ellen Widmann, Astrid Lindgren (röst), Maud Hansson, Carsta Löck, Gus Dahlström, Paul Esser, Hannelore Schroth |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 9335 |
Filmnummer | 4163 |
Recensioner
Vem Astrid Lindgren är behöver jag väl knappast gå in på då hennes böcker lästs och uppskattats av flera generationer och ganska många av hennes verk har resulterat i filmer som även de sett... Läs mer »
Kommentarer
Emil har för alltid varit en av de mest osympatiska Astrid Lindgren-karaktärerna. Gör bara hyss hela tiden. Antingen för att han inte tänker sig för eller utan att veta varför. Dessutom tar han på sig offerkoftan själv och lär inte av misstagen. Han behåller ilskan inom sig för att sedan hämnas genom provokationer. Det blir väldigt provocerande, påfrestande och repetitivt. Kan inte se något underhållande i det. Den enda uppfattningen jag kan dela med honom är att pappan är för sträng. Det som är bra är den historiska skildringen av Småland. Många andra Astrid Lindgren-figurer är mer tänkvärda, har en spännande bakgrund som inte är självklar, innehåller invävd samhällskritik och är metaforiska. Sponant kan jag inte se något sådant i Emil-filmer.
Charmig klassiker, som känns rätt mörk ändå, i själva grundstoryn om pojken som alltid vill väl men alltid blir får gömma sig undan stryk, så att säga. Men för det mesta handlar historien mest om att ge en närgången skildring av livet i gamla bondesamhället, vilket verkligen är det djupaste avtrycket filmen ger för en vuxen. Man känner verkligen av utrymmet i stugan, vardagslunket och livsförhållandena. Och maten, för guds skull, man känner nästan doften av den! Storymässigt är det ju rätt episodiskt, vilket gör det logiskt att den styckats upp när den sänts på TV genom åren. Men som film är det en mysig, charmig och stark barnfilm med värme, inte minst tack vare Astrids berättarröst.
Charm, värme och en fin historielektion om det gamla Sverige. Och Astrids berättande rymmer ett unikt barnperspektiv.
Emil är väl egentligen den figuren som Astrid Lindgren skapat som funkar i min värld, ja och Bröderna Lejonhjärta så klart, men jag kan absolut inte hålla med om att Astrid Lindgren är det bästa som har hänt Sverige och att hon skulle ha förtjänta Nobelpriset är ju skrattretande...
Klassiker! En av de bästa svenska filmerna någonsin, alla kategorier!
Ännu en oförglömlig klassiker av Astrid Lindgren. Eftersom jag bara har goda minnen av Emil och när man var liten så är det så kul och helt underbart att sätta sig ner och återuppleva Emil igen. Astrid Lindgren är det bästa som har hänt Sverige.
Olle Hellboms Astrid Lindgren-filmatiseringar är i stort sett alltid bra och de gånger Allan Edwall medverkar är de alltid bäst. Det här är faktiskt förbluffande bra, hur man än vänder och vrider på det. Fantastiskt skådespeleri och otroligt charmigt.
Som barn älskade jag den. En klockren femma då... Idag håller den, men inte så mycket mer....
Bästa Astrid Lindgren filmen, tycker dottern 3,5 år. Pappa håller med.
Emil är barndomen, nostalgin!