BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Drive My Car
Två år efter sin frus oväntade död ska Yusuke Kafuku regissera Onkel Vanja på en teaterfestival i Hiroshima. När den stilige TV-stjärnan Koshi Takatsuki dyker upp som en obehaglig påminnelse om det förflutna, väljer Kafuku att ge honom rollen som Vanja, utan att riktigt att förstå varför. Samtidigt börjar han långsamt bygga ett band till Misaki Watari, en tystlåten kvinna som fått i uppdrag att skjutsa Kafuki i hans älskade röda Saab 900.
| Originaltitel | Doraibu mai kâ |
| Regissör | Ryûsuke Hamaguchi |
| Manus | Ryûsuke Hamaguchi, Haruki Murakami, Takamasa Oe |
| Genre | Drama, 2020-talet |
| Skådespelare | Hidetoshi Nishijima, Tôko Miura, Reika Kirishima, Masaki Okada, Yoo-rim Park, Dae-Young Jin, Sonia Yuan, Ahn Hwitae, Perry Dizon, Satoko Abe, Hiroko Matsuda, Toshiaki Inomata, Takako Yamamura, Ryô Iwase, Park Soo young |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 124 |
| Filmnummer | 141910 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Stilistiskt stod den ut för mig som en film som stal min uppmärksamhet. Men den har inte lämnat några större avtryck. Den var kanske lite för sömnig, men inte på grund av tempot.
En film som försiktigt skrider fram likt en å. Lite vindlande mystisk men vacker och inbjuder till eftertanke. Är filmen för lång? Ja, förmodligen. Den hade absolut vunnit på att kortas av. Underbart attribut med hans vackra Saab 900. Betyget blir en stark 3;a, 3+
Jag förstår verkligen inte dess storhet. Känns lite kejsarens nya kläder. Behövde den verkligen vara tre timmar lång?
Femman är nära. Hade velat ha ett mer rosaskimrande slut, annars är det en perfekt film. Tōko Miura är briljant och bedårande.
Långsamt berättad med fin bildkomposition och vackra vyer över Hiroshima, Hokkaido, och andra delar av Japan. Visste inte mycket om handlingen innan filmen, och blev överraskad av moment i handlingen som man kanske annars hade känt till innan man såg den. Storymässigt är jag inte helt säker på varför den är så prisad, men skådespelarprestationerna är bra och sällan har man sett en film där bilscenerna känns så naturliga.
Ryûsuke Hamaguchis Drive My Car (originaltitel Doraibu mai kâ) från 2021 är på sätt och vis, i dubbel bemärkelse, en teatralisk film. Men mycket intressant och psykologiskt djupborrande (och minutiöst och snyggt filmad). Det är inte svårt att förstå varför filmen nyligen vann en Oscar som bästa utländska film. Betyg 4.
Här har vi inte bråttom någonstans. Filmen rör sig långsamt fram och det tar lång tid innan man kommer in i den. Jag blev uppriktigt förvånad under första timmen att denna blivit så hyllad. Man kom in till sist, men jag har fortfarande en stark känsla av att filmen lätt hade kunnat slopa en hel timme utan att missa något väsentligt. I detta tempo kändes filmen inte ens tre timmar lång, utan snarare fyra timmar. Jag gillade verkligen vad den byggde upp till, men den var onödigt långsam och mina hjärtsträngar spändes aldrig upp på helspänn. En rätt bra film, men jag hade aldrig gissat att den hade blivit så prisad på ett blindtest.
Finstämd/lågmäld film som behandlar kommunikation och självförlåtelse. Filmen är delvis berörande men ger mig ändå känslan av ”var det allt”.
En film som verkligen vågar ta den tid som behövs.
stronk 5.
