BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Dreamers
Den amerikanska studenten och cineasten Matthew kommer till Paris våren 1968, lagom till studentupproren. Hans bakgrund får honom dock att tvivla på den gryende rörelsen, och han betraktar den hellre på avstånd. Mitt i kaoset träffar han Isabelle och Theo - två incestuösa syskon ur överklassen - med vilka han inleder ett komplicerat triangelförhållande.

Originaltitel | The Dreamers |
Regissör | Bernardo Bertolucci |
Manus | Gilbert Adair |
Genre | Drama, Romantik, 2000-tal |
Skådespelare | Michael Pitt, Eva Green, Louis Garrel, Robin Renucci, Anna Chancellor, Jean-Pierre Léaud |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 1993 |
Filmnummer | 16679 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Haha, alla dessa maoskulpturer och - affischer. Överklassens bekväma barn, med rödvin och djupa filosofiska diskussioner. Allt. Är. På. Allvar. Ack ja, vem har inte varit ung? ;-)
Synd bara att filmen var på engelska. Ironin hade kommit bättre till sin rätt på franska.
Bertoluccis bästa men jag lyckas verkligen inte engagera mig på det sättet som jag velat. Tycker karaktärerna är ganska tråkiga och jag får ingen känsla för något djupare och starkare.
Vill man se Eva Green naken så är det här filmen att se, annars är den ganska intetsägande.
Tungt och grundligt är det precis som det brukar vara när Bertolucci står för regin, men den här gången är det även andefattigt och tråkigt. Handlingen utspelas i mycket inskränkt omgivning. Manuset är svagt. Dialogen är allt för tröttande och enfaldig. Den stora mängden av naket och sex scener räddar heller inte det här. Möjligen så höjer den sköna musiken betyget något. Även fotot gör intryck ibland.
Nja, jag försöker förstå vad regissören vill. Vill han göra en intellektuell historia, en kärlekshistoria, en historia om föräldrar som är rädda för sina egna barn och deras känslor eller är det om upploppen i Paris. Vissa riktigt bra delar, men det håller inte hela vägen. Grymt bra skådespeleri dock!
Bertolucci betraktar de revolutionära gräsrötterna år 1968 med närsynta glasögon från 2000-talet. Istället för att placera linsen på gatan och skildra den politiska revolutionen, leds vi in i en värld av hedonism, navelskådning och kulturdebatt. Det är svårt att tolka filmen satiriskt. Scenerna ska tilltala och underhålla oss. Vi ska relatera och identifiera oss med karaktärernas distansering och ego-fixering. Konformismen ska rättfärdigas i en tid då den systemkritiska ideologin är närmast död. Bertolucci, född in i överklassen men en gång övertygad marxist, är, och har kanske alltid varit, en borgarnas lakej.
Kanske den sexigaste filmen jag sett. Det säger antagligen mer om mig än om filmen dock. Filmen är bra. Eva är vacker.
Jag pallade inte ens titta på hela i ett svep. Gillade de genomgående filmreferenserna, och Pitt är väldigt aesthetically pleasing, men i övrigt är det något med den här sortens... vansinne, som verkligen inte tilltalar mig alls.
Pretto. Men I love it. Lite snusk och studentrevolution, vad kan vara hippeflum och skräp med det? ;)
För stora vårtgårdar gör en femma till en fyra.