BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Dom kallar oss mods
Här möter vi för första gången Kenta och Stoffe i en film som snabbt blev en klassiker. Den stoppades först av censuren men släpptes sen av Regeringen.
| Originaltitel | Dom kallar oss mods |
| Regissör | Stefan Jarl, Jan Lindkvist |
| Manus | Stefan Jarl, Jan Lindkvist |
| Genre | Dokumentär, 60-tal |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 5780 |
| Filmnummer | 3595 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Första delen i Stefan Jarls hyllade modstrilogi. Vi får följa modsen Kenneth 'Kenta' Gustafsson och Gustav 'Stoffe' Svensson. De lever utanför samhället, dag till dag och ser samtidigt ner på vanliga arbetare. Vi får även genom intervjuer veta mer om deras bakgrund och trasiga uppväxt. They Call Us Misfits är både underhållande och melankolisk. Bildspråksmässigt och dialogmässigt påminner den hel del om filmer från den franska nya vågen. Det är en sevärd upplevelse och förtjänar definitivt sin plats som en svensk dokumentärklassiker.
Intressant ur ett nutida perspektiv, ett tag sågs väl modsen som en föregångare till punkarna, men tycker den jämförelsen haltar. Det råder ett påtagligt ointresse för politik hos de som skildras, utan likt dagens rappargeneration är ytligheten i fokus och det är brudar och snabba cash medelst langning som lockar. Även om tugget ändrats med årtiondena så är väl inte situationen runt Plattan annorlunda idag. Välgjort och intressant tidsdokument. Stark trea.
Känns nästan lite anspråkslös och tomhänt när man vet att det nattsvarta mästerverket Ett anständigt liv skulle anlända ett decennium senare. Vetskapen om denna uppföljare gjuter givetvis lite extra mörker i originalfilmen, men man får försöka se den lite självständigt ändå. Bra film det här, väldigt snygg sammanfattning av livet på samhällets botten i det sena 60-talet. Fängslande figurer, och man blir ju onekligen nyfiken på hur det ska gå för dem i livet. Händer inte överdrivet mycket, men det är ändå spännande att bara vara i deras värld ett tag. En äkta klassiker.
Socialporr. Kenta och Stoffe är tyvärr ganska svåra att tycka om. Det gör iofs att den verkliga snyftporren undviks. Men, nej.
Små knegarna, små knegarna, är lustiga att se.
Intressant och tragiskt.
Tompa framför en lång monolog om sin taskiga uppväxt därefter ses huvudpersonerna Kenta och Stoffe ruscha genom Stockholms city i värsta Cherono tempot (till musik av Lea Riders). Ja, så inleds filmen och så är även resten av filmen uppbyggd. Monologer om dålig uppväxt varvat med bilder med strul, bus, droger och pundande i Stockholms city. Miljöerna är oftast Sergelplattan, ungdomsgårdarna 26an och 4an. Bilderna som visas känns ofta alltför arrangerade för att kallas dokumentär. Men stämnings och atmosfärskildringen från 60-talets ungdomskultur är säkert mycket korrekt och skickligt fångad av filmskaparna Stefan Jarl och Jan Lindqvist. Så visst är det en dokumentär.
Vill även nämna scenframträdande som Kenta (med lånad gitarr) och Stoffe (sång) gör på något dunkelt ställe i stan (kanske är det på Pråmen). Dom framför Zombies ”Leave me be” och det låter överraskande bra.
En klassiker. Ville se den före Ett Anständigt Liv som egentligen var mitt mål. Gillar den. Gripande. Vissa scener förvånar mig ganska mycket. Att de ens lyckats göra dem. Hade nog inte accepterats idag. 7/10
Lite jobbig, deprimerande att se, men bra intervjuer.
En av de bästa dokumentärerna någonsin! Jämfört med uppföljaren Ett anständigt liv känns den dock ganska harmlös men den är ändå lika aktuell idag som den var då.