BETYG
3.7
av 5
3.7
av 5
Doktor Caligaris kabinett
En man berättar en historia om sin bäste vän och dennes fästmö vars lycka krossas av Dr Caligari och somnambulisten Cesare. Ett av den tyska expressionismens viktigaste verk.
| Originaltitel | Das Cabinet des Dr. Caligari |
| Alternativ titel | Das Kabinett des Doktor Caligari, The Cabinet of Dr. Caligari |
| Regissör | Robert Wiene |
| Manus | Hans Janowitz, Carl Mayer |
| Genre | Thriller, Skräck, Stumfilm, 20-tal |
| Skådespelare | Werner Krauss, Conrad Veidt, Friedrich Feher, Lil Dagover, Hans Heinrich von Twardowski |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1745 |
| Filmnummer | 5618 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Svårt att jämföra denna film med senare filmer av förklarliga skäl. Det var faktiskt mest påfrestande att se detta. Betyget blir en 2:a
Omtitt och sänkning med ett steg. Den är ganska seg, och vändningarna i storyn är inte lika kittlande den här gången. En av ytterst få stumfilmer som jag sänkt vid omtitt, det brukar oftare vara tvärtom.
Ganska intetsägande story faktiskt...
Denna gav mig inte särskilt mycket. Kompetent filmskapande, fina kulisser och smått stämningsfull emellanåt. Men den är ganska tråkig och historien är inte direkt intressant heller. (5+/15)
Jag kan definitivt se varför den här har fått den klassiska status den har, den har sannerligen en mycket egenartad stil som jag också fann väldigt fascinerande. Men det här är inte min grej riktigt, stumfilmsformatet börjar jag förvisso vänja mig vid lite, dock fanns det denna gång inget som direkt fångade mitt intresse i själva storyn. Så det här blev en lite småseg upplevelse
Hmm, jag väger lite mellan en tvåa och en trea. Den är otroligt snygg med fantastiska kulisser och en underbar visuell stil. Men den är i mycket ganska långtråkig och slö. Men den är bitvis intressant och småspännande. Men jag bryr mig aldrig riktigt. Men den berättas så snyggt och jag lämnar soffan med en väldigt härlig känsla. Är den känslan värd nog att väga upp hur uttråkad jag bitvis kände mig medan jag såg den? Just nu ja, men kan hända att jag sänker senare.
En trea för ett fint, välscenograferat hantverk.
När kön ringlar utanför Spegeln i Malmö för att så många vill komma in och se den här filmen 96 år efter att den gjordes, då är det bevisat att filmen är odödlig.
Snygg, obehaglig och oerhört Tim Burton-aktig på ett bra sätt. Men samtidigt känns det som att stora delar av handlingen slarvas bort eller försvann vid klippningen, och jag är väl kanske inget stort fan av slutet heller. Vem var den där Cesare? Varför blev det som det blev med honom i slutänden? Och så vidare.
Oengagerande. Scenerierna är lite balla och visst är den lite creepy. Tycker dock att scenerierna mest står där som prydnad - de känns inte så utnyttjade tyvärr. Vissa skojiga/småcoola scener (bokstavskampen till exempel), men överlag gör inte detta så mycket mer för mig. För långsamt, förvirrat och inte så mycket att berätta. Slutet var säkert revolutionerande och allt sånt, men nu känns det mest lökigt, och skådespeleriet lämnar mer att önska. Mer filmhistoriskt intressant än filmiskt i min bok. 36/100
