Det växte ett träd i Brooklyn

Ett kraftfullt drama regisserad av Elia Kazan som primärt bärs fram av en stark grundberättelse och skådespelarprestationer som berör. Filmen utspelar sig i början av 1900-talet och följer en fattig familj i Brooklyn. Vi har den starka modern Katie (Dorothy McGuire) som försöker hålla ihop familjen med knappa medel. Fadern Johnny (James Dunn) är en slarver, drömmare och alkoholiserad. Han älskar emellertid sin familj, vill väl och skulle göra allt för dem. Dottern Francie (Peggy Ann Garner) stjäl flera av de mest dramatiska scenerna i filmen med sin godmodighet och osjälviskhet. Sonen Neeley (Ted Donaldson) är nog minst utvecklad som karaktär och har troligtvis som roll att agera kontrast till Francie. Filmen är något överdrivet sentimental och dess presentation känns daterad, men slitningarna i familjen samt karaktärernas öden berör likväl.

Elia Kazans stil känns igen redan här, den skulle förfinas ytterligare senare, men hans debutfilm håller ändå bra klass. Jag fastnar framför allt för de komplexa karaktärsporträtten, det är svårt att döma någon karaktär trots deras brister, och man kan ha förståelse för dem alla. Jag gillar också att dottern ska läsa sig igenom hela biblioteket från a till ö, sådana projekt har alltid mitt stöd. Även intressant att filmen slår ett slag för det fria skolvalet. Filmer om fattigdom och alkoholism har man sett förr, men det är mycket de små detaljerna som lyfter det här

Fantastiskt och välberättat drama. En sann klassiker. Se den. 5-

Otroligt fin, tragisk, glädjande och mångfacetterad. Om klass, om sociala strukturer och regler, om kärlek, om realism, om fantasi och så mycket annat. Peggy Ann Garner stjäl varje scen. Lite ojämn och daterad på många sätt, men ändå en gedigen fyra med många starka stunder och många tårar.

Oh, cut the mush.

Vackert och tragiskt..