BETYG
2.7
av 5
2.7
av 5
Det regnar på vår kärlek
David och Maggi, både en aning kantstötta av livet, tar skydd i en kolonistuga som de efter en del bråk med ägaren får hyra. Trots dåliga förutsättningar försöker de bygga sig ett liv ihop. Men verkligheten gör sig påmind och för den svenska byråkratin har kärleken inte någon större betydelse.
| Originaltitel | Det regnar på vår kärlek |
| Regissör | Ingmar Bergman |
| Manus | Herbert Grevenius, Ingmar Bergman |
| Genre | Drama, 40-tal |
| Skådespelare | Barbro Kollberg, Birger Malmsten, Gösta Cederlund, Ludde Gentzel, Douglas Håge, Benkt-Åke Benktsson, Sture Ericson, Ulf Johansson, Julia Cæsar, Gunnar Björnstrand, Erik Rosén, Magnus Kesster, Åke Fridell, Hjördis Petterson, Sif Ruud |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 203 |
| Filmnummer | 13893 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Helt okej, märks att det är en tidig Bergman- film...
Verkligen en film av en annan tid, vilket inledningsvis är den till en nackdel. Efter den lösa upptakten så kommer filmen dock tydligt in på sitt spår och växer i intresse.
Ändå en film i samma genre som exempelvis Fängelse, som har många faktorer som utmärker regissörens tidiga epok. Inte lika habil som vissa andra filmer, men stundtals blixtrar det till, som exempelvis den väldigt dekadenta caféscenen. Lite för mycket som drar åt buskis, men det är ju också charmigt att den inte heller är helt frånvänd den rådande tidsandan. Det symboliska berättandet med djävuls- och änglagestalter och olika metaforer och tecken - passar mig bra.
Bättre än sitt rykte om än jönsig med en del inslag som man undrar varför i hela friden de tagit med! Ingen av Bergmans största dock, men det gör ingenting. Kul att se och mer därtill!
I sin andra film känns det som att Bergman tagit ifrån tårna att skapa något som efterliknar hans europeiska förebilder. Ungdomlig entusiasm kompenserar till viss del känslan av att Bergman inte riktigt vet hur han ska göra film ännu. Helheten är väldigt spretig och tonkänslan är minst sagt svajig filmen igenom. Det finns ljusglimtar, så som den ganska underhållande satiren över byråkrati, men både filmens centrala relation och försöken till socialt patos mynnar ut i sentimentalitet.
Inte dålig, har sina bra stunder men inte helt lyckad. Finns bra scener.
Manus lämnar en del att önska och kärleksrelationen mellan David och Maggi engagerar föga. Skildringen av Kafkaesk byråkrati och korruption är gjord med glimten i ögat, vilket räddar filmen. Intressant att den höjdes till skyarna av samtida kritiker.
Vansinnigt övertydlig, men å andra sidan gör Bergman en grej av att den är övertydlig.
En ganska rättfram Bergman film som berättar historian utan att konstla till den, tycker den är riktigt bra faktiskt
gillade den otroligt mycket mer än jag trodde jag skulle göra.
