Den nakna lunchen

David Cronenbergs hallucinogena filmatisering av William S. Burroughs roman. Fräcka introtexter, fantastisk, knivskarp bild ton i rödbrunt. Roligt att kvaliteten är så bra på MUBI. Krispigt ljud men ingen användning av surround eller LFE. Trippig, hallucinogen och skruvad utan att vara surrealistisk eller drömsk. En extremt svårföljd handling som involverar insektsgiftsknarkande individ som irrar runt i den kvasi-urbana miljön Interzone där individer runt omkring honom kommunicerar rappakalja. En resa bland skrivmaskinsinsekter, tusenfotingar, författarskap och jazzmusik. Lågmäld och saknar vibb. Eventuell humor (inte all) går mig förbi och filmen är mestadels konstig; dessutom för lång. För det mesta mediokra skådespelarinsatser. Specialeffekterna och fotot är behållningen.

Extremt flummig & störd film. Men även väldigt stilren och gör snygg rakt av. Har dock aldrig gillat Weller som skådis. Men här gör han det jävligt bra som plågad knarkar-författare. Men den stora behållningen är Ian-Holm som med sin närvaro och pondus äger alla scener han är med i!. Konceptet flum/misär har iomed Naked-Lunch fått en ny innebörd. 3+

Dåligt manus och inte min humor heller. Knappast någon av Cronenbergs bättre.

Alltså, jag gillar den här typen av film med ingen riktigt logisk handling. Jag vill bli överraskad när jag ser en film. Här kommer överraskningarna tätt - åtminstone i början. Sedan tycker jag att den går alltför mycket på tomgång.

Vet inte vad det här är. Kanske en mardröm framkallad av någon form av droganvändning. Konstigt är det hela tiden och bitvis roligt eller äckligt eller båda samtidigt och naturligtvis skapat av David Cronenberg, även om han nu hade en boknovell som förlaga. Det är många bra skådespelarinsatser. Bland andra Peter Weller som gör huvudrollen Bill Lee lysande, men han överglänser inte sina gosiga skrivmaskiner.

Lite fyndigt med skrivmaskinerna, men tycker ändå mest att den trampar vatten i två timmar trots snygga effekter. Inget fel på psykedelia i sig, men det är liksom inte intressant i det här fallet.

Cronenberg är bra uppfuckad, så mycket visste jag sen innan men det här är nog i särklass i topp av det jag sett hittills. Gillar man en begriplig handling kan man nog vända i dörren, gillar man sureralistisk knarkdimma där allting kanske hänger ihop men ändå inte så har man nog hittat hem här. Det är väldigt roligt att se Peter Weller förvirrad gå runt och undra vad fan som händer men ändå ganska konsekvent följa de instruktioner han får utan vidare källkritik. Så långt ifrån mainstream-Hollywood man kan komma, bara där blir det ju pluspoäng. En stabil 3a, en halva av mig vill gärna veta vad tanken var med det här, andra halvan är nöjd som den är.

Pretentiös avantgardejazz och lika pretentiös nonsenssurrealism. Nästan allt jag hatar i en och samma film. Cronenberg har åtminstone inte låtsasfilmat skiten som Maya Deren eller Andy Warhol, så 1:an förskonas han från.

Vad är rättvisan i det, liksom. Det är ju det jag undrar lite. Det är väl bättre än inget, antar jag. Sluta skjut kackerlackspulver. Bokens kapitel kunde visst läsas i vilken ordning som helst.

Estetiken är (än i dag) lika provokativ som den är tilltalande, vilket skapar oerhört goda förutsättningar för den litterära intrigen att röra sig böljande och fritt. Historien om hemliga agenter känns väl kanske lite pubertal, men så ska väl hela filmen ha en lite masturbatorisk framtoningen också.