Darling

Lite splittrat intryck, men överlag positivt. Välgjord film, hundring och härligt experimentell, och framför allt en fantastisk kapsylering av tidsandan. Men själva storyn blev jag aldrig riktigt klok på. Inga vidare trevliga figurer, inte ens huvudrollen. Vilket de ju förvisso inte måste vara, men ändå... Christie är bra, men av hennes många fina roller kanske detta inte hade varit min spontana gissning på att vara oscars-rollen. Det bästa är de små samhällssatiriska undertonerna, och skildringen av TV-studior och annan samtida media.

Hackig presentation där enskilda delar tyvärr är bättre än helheten. Det som sticker ut positivt är skådespeleriet, fotot och samhällssatiren (kanske framförallt välgörenhetsfesten för världshunger).

John Schlesingers Darling från 1965, med Julie Christie och Dirk Bogarde i huvudrollerna, är ett välgjort och rätt cyniskt relationsdrama som utspelas i jetset-miljöer i London och Italien. Julie Christie är riktigt bra i huvudrollen som beräknande men samtidigt omogen och impulsiv lycksökerska (hon fick välförtjänst en Oscar för sin insats i filmen). Betyg 3.

Omväxlande miljöer, men sedan är handlingen inte särskilt intressant.

Efter utmärkt inledande 20 minuter blir det här till något annat och resultatet är inte helt övertygande. Diane är en ganska påfrestande karaktär allt som oftast men man blir också lite nyfiken på hennes eskapader. Dirk Bogarde gör en bra rolltolkning som figuren som får spela andrafiolen om och om igen. För lite innehåll för filmens längd också. Betyget blir en 3;a

En film som började väldigt bra, men tyvärr gick den på tomgång i slutet.

Tråkig.

Intressant brittisk 60-talsfilm med fint spel av Julie Christie. Säkerligen avantgarde på sin tid, med svordomar, sex, otrohet och annat osedligt. Pluspoäng för att Christies karaktär är så otrevlig, det är inte vanligt på film ens 60 år senare...

Jag vet inte om det beror på att jag sett alltför lite film från 60-talet eller om det faktiskt är så att denna film faktiskt inte bara känns som utan också är mer av en stilövning än en film som vill berätta något. Jag känner av samma känsla och stil med Alfie(1966)(som jag tyckte väldigt mycket om) men här med Darling blir det extra uppdrivet(överdrivet) i sin stil. Jag uppskattar dock det snygga svart-vita fotot och The swinging sixties-känslan. Julie Christie är mer vacker än bra. 2+

En väldigt typisk film från det brittiska 60-talet. En mix mellan diskbänksrealism, nya-vågen och farskomik. Christie och Bogarde är riktigt bra och bär till stora delar filmen. Annars så är den för lång och till stora delar helt ointressant. Betyg 5.2