BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Bränd
Jong-su träffar Hae-mi, som är en bekant sedan flera år tillbaka. Hon ber Jong-su att passa hennes katt medan hon åker iväg till Afrika. När Hae-mi kommer tillbaka har hon med sig sin nya vän Ben, som hon träffade i Afrika. Ben är till en början en mystisk kille som verkar vara väldigt rik, och en dag berättar han om sin hobby till Jong-su.
| Originaltitel | Beoning |
| Alternativ titel | Burning |
| Regissör | Lee Chang-dong |
| Manus | Lee Chang-dong, Oh Jung-mi |
| Genre | Drama, Mysterium, 2010-tal |
| Skådespelare | Yoo Ah-In, Steven Yeun, Jeon Jong-seo, Kim Soo-kyung, Choi Seung-ho, Mun Seong-kun, Min Bok-gi, Lee Soo-jeong, Ban Hye-ra, Cha Mi-kyung, Lee Bong-ryeon |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 240 |
| Filmnummer | 131620 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Fängslande och engagerande hela tiden jag såg den, att se de tre så olika karaktärerna och vad de gjorde med varandra och katten som var en viktig pusselbit. Skådespelet var mycket bra, men fastnade extra för Yoo Ah-In, hans trevande personlighet kom fram så bra, som kan tyckas med mycket små medel. Det var så mycket detaljer runt dem, som så småningom blev en helhet. Förstod jag allt, nej istället blev det många funderingar, känner att man inte behöver förstå allt. Ändå skulle jag inte ha något emot att se den igen och kanske få nya funderingar eller till och med mer vetskap. En film att begrunda och att diskutera.
Något överskattad (”Bränd” toppade nyligen en internationellt framtagen lista över tidernas hundra främsta koreanska filmer, före ”Parasit”). Ganska högt underhållningsvärde, tack vare historiens oförutsägbarhet (trots Murakaminovellen i någorlunda färskt minne), men känner mig liksom Albion lite bestulen på något efteråt. 7/10.
Ett mästerligt och välspelat triangeldrama i regi av Chang-dong Lee (historien är baserad på en novell av den välrenommerade japanska författaren Murakami). Dramats trio består av Jong-su (Yoo Ah-in) och Hae-mi (Jeon Jong-seo). De har växt upp i samma bondby och det under dåliga förhållanden. Trions tredje ben är Ben (Steven Yeun). Hans ursprung är mer okänt men det är tydligt att han är en otäck psykopat som är helt ekonomiskt oberoende. Katten “Pannan” har även en inte helt oväsentlig roll.
Det är ett drama med mycket av social frustration. Långa och snygga tagningar bidrar till att bygga filmens sköna stämning. Kanske någon stör sig på det dämpade tempot, men inte jag. En ångestladdad spänning är närvarande hela tiden och det som är bra är att vi inte har en aning om vart det hela är på väg. Filmens mystiska uppbyggnad fängslar.
Välgjord, fina miljöer, annorlunda och invävd mystik i långsamt tempo. Ingen solskenshistoria. Dock aningen spretig och en del scener är något för långa.
Första 90 minuterna var riktigt sega.
Psykologiskt drama som lever mycket på sitt mystiska anslag. Snygga miljöer och foto och intrigen håller oss på halster länge och väl, men till sist känner jag mig ändå bestulen på något väsentligt, inte minst när filmen är så pass lång och bygger upp för mer så att säga. Ogillar också inslag av drogliberalism. Betyget landar in på en 3;a.
Inte riktigt min grej, på tok för långsam och storyn är inte SÅ originell som regissören tycks tro. Med detta sagt, det är snyggt och välgjort med en del bra scener.
Lite av en besvikelse då hypen var så enorm och jag sett fram emot att se den en längre tid. Det är bra och ganska intressant men den tar inte tag i mig som en riktigt bra film ska göra och den är dessutom alldeles för lång och känns som den bitvis står helt stilla.
Stundtals briljant men den är lite för lång och lös i kanten. Tråkigt slut.
En fascinerande film på flera sätt. Den har lite känslan av en europeisk 60-tals-film, och det är kul att få den stilen i modern koreansk tappning. Jag gillar karaktärerna och dialogen, och det är intressant att fundera på vad allt egentligen handlar om. Någonting kring sanning och fiktion tycks den vilja utforska, här finns trots allt mycket vars sanningshalt aldrig riktigt bekräftas. Katten är det tydligaste och roligaste exemplet på det. I en annan film skulle jag mycket väl kunna reta mig på att de slänger in så mycket oklarheter, men här gillar jag verkligen de udda detaljerna, och det gör inte så mycket ifall det skulle visa sig att de inte betyder någonting alls. Jag har inte heller bestämt mig för om Steven Yeun är bra på att spela störig eller om han bara är störig, men funkar i störiga roller gör han. Jag vet dock inte om jag är helt nöjd med vart filmen tar vägen. Några klara svar behöver jag nödvändigtvis inte, men jag hoppades nog att den skulle lämna ett intressantare slutintryck efter sig. Det känns dock som en film som tjänar på att ses flera gånger. Betyget nu blir en någorlunda stark trea
