BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Brottslig drift
Artie och Judd är två intelligenta och rika studenter. Övertygade om sin egen fullkomlighetbörjar de planera det perfekta mordet.
Originaltitel | Compulsion |
Regissör | Richard Fleischer |
Manus | Richard Murphy |
Genre | Kriminalare, Drama, Thriller, 50-tal |
Skådespelare | Orson Welles, Dean Stockwell, Bradford Dillman, Martin Milner, Richard Anderson, Robert Burton, Edward Binns, Robert F Simon, Diane Varsi, E G Marshall |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 132 |
Filmnummer | 13768 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Bra ljudläggning, oftast snyggt foto, bra klippning men lite märklig sminkning och kostym emellenåt. Orson Welles påsar under ögonen är otroligt distraherande.
Ojämn film, men tvärtemot C12 tycker jag att det är vid rättegången den verkligen tar fart, även om inledningen också var stark. Ganska svajig i mitten men slutakten drar upp betyget från en 3:a till en svag 4:a. Edit: Welles distraherande ögon ser ut att ha varit effekt av dåligt jobb vid digitaliseringen av kopian jag såg - ser ut som att de dragit upp kontrasten för mycket och därmed tagit bort de naturliga mjuka skuggorna i alla scener, vilket gör att man bara ser skarpa sminkade streck under hans ögon. Foton jag sett av originalkopior har ett naturligare ljus och där ser hans ögon även mycket naturligare ut, även om man kan se sminklinjerna om man tittar noga.
Börjar rätt bra.
Men sedan är det en timma rättegång, med minst femton minuters monolog av Orson Welles.
Urtråkigt
Intressant och bra men väldigt ojämn vilket stjälper dess trovärdighet vad gäller så väl spänning, som obehag och realism. Slutmonologen lyfter upp och stärker trean. Bra film.
Både Bradford Dillman och Dean Stockwell överspelar något till och från, men det gjorde väl iofs alla på 50-talet. Man verkar vilja basera de unga männens handlande på någon slags Nietzscheansk inspiration, men som vanligt när konstnärer--skönlitterära författare som regissörer--blandar in filosofer så har de inte begripit någonting, och det blir ganska nonsensartat. Psykologernas diagnoser av Judd och Artie är lika mycket uppåt väggarna; om något så är Artie en våldsam psykopat, och Judd är bara en lättpåverkad narcissist. Orson Welles stjäl rampljuset i rättegångsscenen, trots det ohyggligt sötsliskiga talet, men den scenen känns som att den bör ha föregåtts av bra mycket mer rättsförfarande än vad som bjöds.
Bra: Orson Welles´ tal mot dödsstraffet
Vågad för sin tid men mediokert skådespeleri på sina håll gör det svårare att ta på allvar. Särskilt en kort scen i ett bårhus kommer jag att minnas.
Mycket bättre än man kan befara med Richard Fleisher i registolen. Men 4:an är svag. Suveränt svatvitt foto av William C. Mellor. Två saker drar ner; Bradford Dillman övertygar inte i sin roll som den som kan charma alla för att få sin vilja igenom. Däremot är Dean Stockwell mycket trovärdig. Rättegången får alldeles för lite plats. Något som i verkligheten tog fyra månader verkar stökas undan på ett par dar. Bortsett från Dillman är skådespeleriet på topp. Några väl övertydliga reaktioner på slutet skämmer en aning, men det kan man överse med. Tyvärr har historien filtrerats genom en romaförlaga, vilken redan den förvanskat de verkliga händelserna som ligger till grund för filmen. Boken är dock, av naturliga skäl, mycket mer detaljrik än filmen. Men det skulle vara intressant att se historien filmad utan "romanfilter".
Inget mästerverk, men vågad och pervers för sin tid, klart sevärd och Orson är mycket bra (Repet är baserad på samma historia ungefär fast bättre)
En sevärd film med trovärdiga skådespelarinsatser och goda miljöskildringar. Den omständigheten att filmen bygger på en sann historia gör den inte sämre precis. Och Orson Welles medverkan lyfter givetvis filmen.
Utan Orson Welles' insats hade det inte varit mycket att hänga i julgranen.