BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Blow-up – förstoringen
Fotografen Thomas jobbar med mode och bor i London. Han blir för det mesta jagad av wanna-be-modeller som inte vill något högre än att han ska fota dem och göra dem kända. En dag råkar han ta bilder på ett par som hånglar, vilket leder till förvecklingar.
| Originaltitel | Blowup |
| Alternativ titel | Blow-Up |
| Regissör | Michelangelo Antonioni |
| Manus | Michelangelo Antonioni, Tonino Guerra, Edward Bond |
| Genre | Drama, Thriller, Mysterium, 60-tal |
| Skådespelare | David Hemmings, Vanessa Redgrave, Sarah Miles, John Castle, Jane Birkin, Gillian Hills, Peter Bowles, Veruschka von Lehndorff, Julian Chagrin, Claude Chagrin |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 2150 |
| Filmnummer | 6261 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Inledningsvis så gillar jag filmen ganska mycket, den är snygg och det är en speciell stämning och Hemmings är väldigt bra i huvudrollen. Men sen tar inte filmen riktigt vägen någonstans och det hade jag på något sätt varit okej med då stämningen ändå håller filmen uppe. Men så är det bland annat en övergrepsscen som skildras på ett sätt jag verkligen inte alls gillar eller tycker mig se någon sympatisk poäng med och det får mig att falla ur stämningen som byggts upp och då faller väldigt mycket. Har många kvalitéer men inte nog för mer än en tvåa, även om den är ganska stark. Slutscenen är väldigt bra.
Såg den här filmen i julas, och jag tycke den var helt underbart flummig och skön. Riktigt snygg är den också.
De femton minuter man fick av snubbe som framkallar film var kanske inte den mest upphetsande kvarten i mitt liv.
Världens bästa film.
Lite väl flummig för min del även om jag gillade delar av den.
Stundtals väldigt snyggt foto och kläder, men i helhet en mycket sexistisk, meningslös och överflödig film...
Väldigt annorlunda film i förhållande till den klassiska sortens filmer. Trots att filmen i sig inte har någon handling i vanlig form så fångas man ändå i den. Här handlar det mer om att tolka än att förstå vad Michelangelo Antonioni vill säga.
Snygg som faan, jävligt flum 60-tal över den, vilket jag älskar. Möjligtvis lite för lös i kanterna ibland - men man njöt bara av bildspråket och tidsandan. Propellern satte sig på minnet, riktigt kul scen!
Filmen är helt klart "arty" men så var tidsandan lite också och regissören, Michelangelo Antonioni, var aldrig intresserad att berätta teleologiska och linjära berättelser utan ville mer, som David Lynch, förmedla ett sinnestillstånd till biopubliken. Så det är en film som engagerar men inte genom en förutsägbar narrativ berättelse utan genom att öppna upp tolkningshorisonter längs flera olika förståelseaxlar (där illusion-verklighet - axeln nog är den mest centrala). För den som söker en slut baserad på en förståelig logik blir detta frustrerande kan jag mycket väl tänka mig.
