BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Barry Lyndon
Berättelsen om Redmond Barrys uppgång och fall. Han börjar som en irländsk ungtupp, av fin men fattig familj. Genom dueller, falskspel, spioneri och kurtiserande klättrar han i anseende.
Baserad på romanen The Luck of Barry Lyndon av William Makepeace Thackeray från år 1844.
| Originaltitel | Barry Lyndon |
| Regissör | Stanley Kubrick |
| Manus | Stanley Kubrick |
| Genre | Drama, Romantik, Krig, 70-tal |
| Skådespelare | Ryan O'Neal, Marisa Berenson, Patrick Magee, Godfrey Quigley, Steven Berkoff, Murray Melvin, Peter Cellier, Leonard Rossiter, John Bindon, Philip Stone, Hardy Krüger, Gay Hamilton, Marie Kean, Andre Morell, Leon Vitali, Michael Hordem (röst) |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 6734 |
| Filmnummer | 676 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Väldigt vackert kostymdrama, men nog spelar den sönder Händels Sarabande? Ljudeffekterna rätt ur någon Bruce Lee-film under slagsmålet var också rätt distraherande, men över lag var det här väldigt bra. Solid fyra.
Bra. Men väl lång så den blir seg då och då. Det drar ner till en trea.
Det är på gränsen till tråkigt, men det är också lite fascinerande och välgjort. Ryan O'Neil i huvudrollen är en riktig träbock och egentligen helt omöjlig att sympatisera med, men jag misstänker att det var poängen och det är inte framför allt karaktärsstudien jag tar med mig härifrån utan snarare historiebeskrivningen. Kostymerna och miljöerna är väldigt snygga och det är tillräckligt många uppiggande inslag för att jag ska hålla fokus hela vägen trots att filmen är onödigt lång. Det är svårt för mig att ge en hyllning rakt igenom, men det är stabilt och 3an från mitt tidigare liv pre-FT får stå kvar. (2004-08-10)
Det finns en ständigt närvarande underton av ironi som infinner sig som någon slags kritik till "golddiggers" eller opportunister. Kubrick lyckas skapa spänning genom att balanserar i att förmedla en ambivalens över Barrys karaktär där vi som åskådare växlar mellan medlidande och förakt för Barry. Ryan O'Neal gestaltning lyckas verkligen så ett slag för den mediokre medelmåttan som lite på ett bananskal halkar in oväntade sammanhang. För att vara Kubrick så saknades det lite ändå lite nerv och spänning i många scener. Musik, foto och scenografi är verkligen genomarbetat och lyfter filmen.
Tråkigt kostymdrama i två akter med Intermission. Jag är säker på att Kubrick hade ambitionen att göra en storfilm som skulle göra ett avtryck efter sig i filmhistorien, men tyvärr blev det bara en tre timmar lång, innehållslös dussinfilm som ingen kommer att bry sig om.
Ja, filmen är lite seg emellanåt och storyn är inte superwow. MEN vilken jävla film! Scenografin, musiken och framförallt det fantatiska fotot väger upp berättelsen otroligt. Känns ju som att filmen enbart är filmad i naturligtljus också! Jag hade väldigt låga förvöntningar på den här filmen och sparat den tills nu. Det är den sista filmen jag ser med Kubrick (som jag inte sett innan) och den var way över förväntan. Otroligt välspelad också tyckte jag. Så det gör inte så mycket med de små sega partierna, det passar filmen fint! Hatten av för Kubrick som dessutom gör filmen väldigt autentisk i mitt tycke!
Njae, "kostymdrama" är inget för mig, inte ens när Kubrick sitter i registolen. Trots de karakteristiska kameraåkningarna och användningen av klassisk musik som han bemästrar så finns här, tycker jag denna film saknar en nerv, som andra Kubrickfilmer från samma tidsperiod har. Här dyker den bara upp en enda gång i en viss pistolduell. Vacker och välspelad, men på det hela en tråkig och alldeles för lång film.
En film som ingen verkar gilla men ändå smäller på med fyror och femmor pga "kubrick" och "vacker". Trots att vi får följa Barry under tre timmar får man ingen som helst känsla av vad det är för person. En tom pappersfigur precis som filmens övriga karaktärer. Utöver en mild ironi och ett påkostat yttre har den här filmen ingenting. Ett tomt vackert skal utan tillstymmelse till hjärta eller själ. Ett filmuniversum av otroligt intetsägande karaktärer och intriger. Ännu en film som försöker eftersträva det klassiska måleriet och misslyckas totalt. Visst är kompositionerna ofta lika genomtänkta som hos de klassiska målarna och ljuset fantastiskt, men det rör en aldrig i själen. Inte ens giganter som Greenaway eller Kubrick lyckas att föra över känslan av måleriet till filmduken utan att det känns platt. Eftersom det rent estetiska ändå finns där, föranleder det mig till att tänka att det är filmmediet i sig som är impotent. Filmmediet förlorar i styrka när det efterapar stillbilder, vare sig det är målade eller fotograferade. Den enskilda bildens laddning och kraft är så fruktansvärt mycket större än de rörliga bildernas. När Kubrick då halvhjärtat duttar igenom ett nervlöst narrativ i en förevändning att få leka klassisk konstnär tappar jag intresset. Må så vara att jag såg filmen på en liten datorskärm istället för på stor duk. Kanske ändrar uppfattning om jag någon gång ser den i större format.
Oerhört absurd film. Det som är underbart med många gamla filmer är att de får ta sin tid. Allting behöver inte hetsas fram. Riktigt vacker och välgjord. Storyn i sig är väl inget märkvärdigt, men förs fram så bra att resultatet blir enastående.
Tyckte den var tråkig och utdragen de två första timmarna, men den sista timmen var inte bara spännande och välgjord i sig själv, utan gjorde de två föregående timmarna bättre. Jag har förstått att en del tycker att Ryan O'Neal i huvudrollen är alltför styltad, men jag tycker han passar perfekt (och han gjorde antagligen exakt vad Kubrick ville).
