BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Aurora
Ett par diskuterar Rödluvan med dämpade röster eftersom deras dotter ligger och sover i rummet bredvid. Sedan ett ödelandskap i stadens utkanter; vid ett gäng övergivna husvagnar sitter en man tyst och ser på vad som verkar vara hans familj. Samma stad och samma man: han kör i trafiken med två handgjorda slagstift för ett jaktgevär. Mannen är 42 år, och hans namn är Viorel. Störd av obskyra tankar, kör han genom staden mot en destination som för honom själv är okänd.
| Originaltitel | Aurora |
| Regissör | Cristi Puiu |
| Manus | Cristi Puiu |
| Genre | Drama, 2010-tal |
| Skådespelare | Clara Voda, Luminita Gheorghiu, Valentin Popescu, Cristi Puiu, Catrinel Dumitrescu, Valeria Seciu, Ileana Puiu, Gelu Colceag, Gheorge Ifrim |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 49 |
| Filmnummer | 81929 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Annorlunda, realistiskt och i alla fall en bit utanför min bekvämlighets-zon. Ljudet lyfte filmen och längden sänkte.
Mästerverk. Konceptet är briljant: en karaktärsstudie av en man som fått nog, och vars psykopatsida långsamt framträder, kombinerat med hyperrealistiskt, okonventionellt berättande och en svart humor som konstant ligger i bakgrunden. Så man skrattar faktiskt, lätt obekvämt. Några scener kunde kapats lite, men det är anteckningar i marginalen. Guldstjärna åt Puiu, som filmskapare och skådis.
En sällan skådad skrattfest...var detta inte.
En rumänsk Falling down, som borde ha berättats på hälften så lång tid.
Jag gillar hyperrealismen i Cristi Puius Aurora från 2010, som utspelas i ett dystert och glåmigt Bukarest, men jag misstänker att han kunde ha gjort filmen något kortare utan att det hade försvagat det konstnärliga värdet. Cristi Puiu spelar själv huvudrollen som Viorel och det gör han mycket bra.
Det här skulle jag gärna se mer av.
Nog för att jag gillar Puius hyperrealism och att han inte bryr sig om konventionellt berättande. Men den här filmen är alldeles för lång.
I denna film, precis som i livet självt, kastas vi in i märkliga skeenden och intriger, utan en aning om hur vi kom dit och utan en tillstymmelse till svar på varför. I nio filmer av tio ges vi en introduktion, och detta är för all del en enkel och effektiv metod för att fånga intresset, men det ger också en förenklad och konstgjord bild av verkligheten. Filmer som Aurora utgör ett befriande andrum från den dominerande narrativnorm som säger att allt har en avgränsad början, allt kan förklaras och allt går att förstå. Här levereras inte pusselbitarna i rätt ordning direkt ur kartongen, faktum är att det saknas bitar och andra är inte ens en del av mönstret. Här kommer vi verkligheten så pass nära att det är otäckt. Huvudpersonen Viorel är ett mysterium. Det som han har varit med om verkar ha ärrat honom så till den grad att känslor är främmande för honom. Istället för den känslostorm som borde ha infunnit sig, så murar han in sig i en egen värld av hyperrationalitet. Det är ett möjligt perspektiv av många.
