BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Att leva
Tjänstemannen Watanabe får veta att han har sex månader kvar av sitt liv. Hur ska han leva återstoden av sitt liv?
| Originaltitel | Ikiru |
| Alternativ titel | To Live |
| Regissör | Akira Kurosawa |
| Manus | Hideo Oguni, Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto |
| Genre | Drama, 50-tal |
| Skådespelare | Takashi Shimura, Nobuo Kaneko, Kyôko Seki, Miki Odagiri, Makoto Kobori, Toranosuke Ogawa, Nobuo Nakamura, Minoru Chiaki, Haruo Tanaka, Shinichi Himori, Bokuzen Hidari, Minosuke Yamada, Yûnosuke Itô, Kin Sugai, Daisuke Katô |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 958 |
| Filmnummer | 5480 |
Recensioner
1952 hade Akira Kurosawa redan släppt två centrala filmer i sin mäktiga filmografi. Dels Demonernas port (1950), där huvudpersonernas återblickar utgör huvuddelen av filmen, och dels Idioten (19... Läs mer »
Kommentarer
Ja, det tar tid innan filmen får fart. Stundtals både frustrerande och tråkig, men allteftersom berättelsen rullas upp blir det tydligt att det är ett medvetet drag. Över lag tycker jag inte om när man använder ett "dåligt" inslag för att exemplifiera just det, men här fungerar det faktiskt. Riktigt stark avslutning, fantastiskt foto och fin ljudläggning och rätt lågmält skådespel för en Kurosawafilm, som annars ofta brukar ha en del överspel, balanserar mellan stark fyra och svag femma. Tror det blir fyra för stunden.
Det är när jag ser filmer som denna som jag förstår varför Ozu och Shimizu håller så mycket bättre idag, och varför Kurosawa missar målet.
Akira som är mera känd för sina samuraj filmer levererar här en film med ett tema som är i rak motsats mot dom filmerna. Det är en sorglig och hjärtskärande historia men ack så vacker och med ett djup som tilltalar mig väldigt mycket. När väl slutscenerna spelas upp och huvudkaraktärens liv ska sammanfattas så är det inte svårt att hålla tillbaka tårarna, filmens längd är inte något problem då väl slutexterna kommer, så kommer dom oväntat då man hela tiden har varigt så engagerad i filmen och dess historia som den berättar. Upplevelsen som jag fick och känslorna och tankarna som kommer efteråt är anledningen till att jag har film som intresse. Femman är given.
Akira Kurosawa är kanske, den enligt mig mest överskattade filmregissören genom alla tider. Med det sagt, är han inte en dålig filmregissör. Ikiru är en film, som har många höjdpunkter, och vissa scener är verkligt fantastiska. Men så finns det också långa stunder av tristess däremellan. Och de är tillräckligt långa för att starkt påverka betyget, som är relativt nära en tvåa, men ändå en bit ifrån. Dock måste jag erkänna att jag fann filmen mycket bättre andra gången jag såg den, än första. 0,2 på SH-skalan. Takashi Shimura ska ha mycket credd för sin prestation.
Ovanligt lång startsträcka till och med för att vara Kurosawa men oj vilken belöning som väntar.
Gillade filmen och tyckte verkligen om hur den byggde upp berättelsen och presenterade alla karaktärer på ett väldigt mänskligt och naturligt sätt. Men efterhand kändes den väldigt... lång. Kan visserligen ha varit en humörfråga, men framåt slutet tyckte jag filmen kändes oändligt utdragen.
Fin sensmoral. Men det räcker tyvärr inte och tyvärr är filmen väldig tråkig och grå. Därför berör den mig inte.
Jag tycker den lyfter mycket mot slutet och det blir otroligt fint och mångfacetterat. Filmen igenom är väldigt bra på så många sätt. Jag blir rörd, engagerad och glad. Känns som detta borde vara Leslie Knopes favoritfilm. Men, det är emellanåt väl långtråkigt och segt. Skådespeleriet är ofta på ett sätt som irriterar mer en engagerar. Kurusawa har sina styrkor men också sina svagheter i hur jag relaterar till hans verk. Därför blir det bara en trea.
Kurosawa! Du är så underbar! Även fast Ikiru inte kommer upp på högsta betyg som de två filmerna jag tidigare av honom så är detta ändå en riktig pärla. Hopplöshet och hjärtskärande rakt igenom och så jäkla träffsäker rakt igenom får den mig att dras med och verkligen hålla med om precis allt. Hur samhället egentligen struntar i individer känns så oerhört sant och samtidigt trist, men det ser verkligen ut så här och Kursawa visar ingen nåd. Men han visar också fram ett fantastiskt karaktärsporträtt som, får mig att engageras och samtidigt tänka, kanske borde jag själv göra något riktigt vettigt snart, man har ju alla förutsättningar, kanske man skall börja gå efter sina stora drömmar. Kurosawa har visat mig, nu är det väl bara att man själv fullför. (11+/15)
Jag uppskattar verkligen denna filmens budskap och lärdomar om livet. Denna film bjuder dessutom lättare in och griper tag i mig då den japanska kulturen inte har lika stark betydelse här utan orden är viktigare. Jag identifierar mig helt enkelt snabbare med vad som förmedlas och jag känner, helt ärligt, att jag med denna film har mycket att lära och ta med mig ut i mitt egna verkliga liv. Jag tycker detta är en magnifik film med en magnifik Takashi Shimura.
