BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
35 Shots of Rum
Lionel och Jo lever tillsammans i en lägenhet i Paris arbetarkvarter. De är far och dotter även om deras tighta relation och starka band inledningsvis kan lura åskådaren att tro något annat. Under trycket från uppvaktande pojkvänner och ömsinta grannar växer insikten om att det är dags för förändring.
| Originaltitel | 35 rhums |
| Regissör | Claire Denis |
| Manus | Claire Denis, Jean-Pol Fargeau |
| Genre | Drama, 2000-tal |
| Skådespelare | Grégoire Colin, Alex Descas, Eriq Ebouaney, Mati Diop, Nicole Dogue, Jean-Christophe Folly, Djédjé Apali, Ingrid Caven, Stéphane Pocrain, Julieth Mars Toussaint, Adèle Ado, Mary Pie |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 124 |
| Filmnummer | 69853 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Kanske bara var rätt för stunden, men älskade den stillsamma melankolin.
Min första bekantskap med Claire Denis. Lågmäld, subtil, vacker. En film som inte offrar realismen för att göra berättelsen mer intressant, känslosam eller på andra sätt inställsam för publiken. Den vågar vara långsam, obekväm, smått absurd - kort sagt mer verklighetsbaserad och mänsklig. Musiken tyckte jag också var fin. Tyvärr griper den inte riktigt tag i mig; det är något som skaver utan att jag kan sätta fingret på vad. Jag ger den en mycket stark 3:a nu, men betyget kan mycket väl höjas.
Den här var ju fantastiskt slätstruken och tråkig. Usch!
Väldigt simplistisk och straight-forward film, men ack så bra. Här lyckas verkligen Denis förmedla mycket olika, men väldigt intensiva, känslor med väldigt små och intressanta medel. I centrum av filmen finns en far-och-dotter-relation som är så tight att man nästan tror de är ett gammalt gift par, men intressant nog vidgar Denis historien till att omfatta deras respektive kärleksrelationer till varsin granne, som båda är komplexa och komplicerade på sitt sätt. Godards långsamma kamera fångar det vackra i vardagen på ett högklassigt vis. Det hela funkar också givet finfina skådespelarinsatser. Det är inte en så stor grej, men det kändes kul att se en historia från den franska svarta medelklassen, vilket är en rätt orörd kombination. Vi bjuds också ett par riktigt grymma scener och då tänker jag framförallt på scenen där de blir strandsatta på en restaurang/café och den efterföljande dansen. Hela den sekvensen kändes som en balett på något sätt. En film för ögat där vi bara bjuds på flyende flytande och väldigt kärnfulla dialoger. Utan skedmatning (förutom det minus att filmen försöker slänga in en liten postkolonial kommentar). En riktigt höjdare på alla sätt. Blir en stark fyra i betyg.
Denis-magi. 3+ för übermysig rulle
Lågmäld historia vars enkelhet är tjusningen. Fint persongalleri, men något ojämnt intressanta sidohistorier.
Skulle nog vilja påstå att Grégoire Colin [som f.ö. verkar ha en roll i varenda Denis-film] är vit, "Daniel Mott"... I övrigt en bra film; effektivt nedtonad, stämningsfull och vacker. Tycker också om filmer där man kan skönja en "outtalad historia" som tillåts färga karaktärernas agerande och sinnestillstånd istället för den typiska "yttre" påverkan som blir den drivande motorn. Trevlig "slice of life-film" [även om jag ogillar uttrycket...].
35 rhums var på sätt och vis Claire Denis återgång till det enkla, vardagliga filmskapandet efter den fragmentariska L'intrus som togs emot med blandade känslor. Här skildrar hon varmt den nästan incestuösa relationen mellan en pendeltågsförare i Paris och dennes dotter - och hur de samspelar med grannarna i sitt hyreshus.
En del inslag, som att det inte finns en enda vit person i filmen känns inte helt realistiska och sidoberättelsen den deprimerade tågförarkollegan/vännen som går i pension ger en lite påklistrad känsla. Men i slutändan är 35 rhums ändå en varm och fin skildring om relationer människor emellan utan att bli slipprig, något som är ganska ovanligt i dag.
Betyg: 3+
oj jag hade ju glömt bort att jag hade sett den här. den var väl bra egentligen men jag var jävligt Garfunkel så jag kunde knappt se vad som hände på dvd-duken för de tjocka ögonlocken som var i vägen. jag tyckte den var lite väl slätstruken, även om den hade starka element av grip. jag brydde mig mindre om vissa karaktärerna och mer om andra. men jag gillade den tyska sektionen eftersom det är ett intressantare land och min idol var med. jag måste nog ge den här filmen ännu en sportslig chans, vilket nog gäller samtliga av Denis filmer såhär summeringsvis efter en lyckad kretipleti-drive av cinemateket.
Det här är i mina ögon tillsammans med White Material den klart bästa Denisfilmen jag sett hittills. Själfull, nedtonad och mycket välspelad. Dessutom får man en massa tåg för slantarna! Det enda som inte kändes helt hundra var nog besöket i Tyskland som var lite tillkämpat. Och så är det tröttsamt att Denis har svårt att göra en film utan att ta död på åtminstone någon liten stackare. Annars en djupt sensibel film.
